Nu sitter fotoutställningen "Diktaturens Barn" uppe på PUNKT Medis, bottenplanet på biblioteket vid Medborgarplatsen!
Visas fram till den 25 april 2010
Visas även på Nacka Konsthall den 29 april - 10 maj För att se fler bilder från utställningen gå in på: www.kristinabeije.carbonmade.com
Fyra dagar är vad som kvarstár av min tid här i Uruguay. Känner mig ganska lugn inför átervändandet, har mycket material med mig i bagaget, fast jag kanske inte är fullt sá nöjd med foto-delen. Det är svárt när man har en bild av hur man vill att det ska se ut men sen fattas inspirationen när fotot ska tas. Har fortfarande mycket att lära med kameran...
Senaste lördagen átervände jag frán semester med familjen i Artigas. Mötte upp med tvá utbytesstudenter frán tyskland och USA - vi gick till en pub, Primata, i Pocitos med tre av deras uruguayanska vänner. Vid 4-tiden gár vi vidare hem till en av dem och efter en stund finner jag mig i en diskussion om orsaken till diktaturen med en av dem, vi kan kalla honom Enrique (för att vara helt ärlig kommer jag inte ihág hans namn...)
Enrique berättar att hans farfar blev skjuten av Tupamaros för att han var chef för Pepsi. Hans familj bestár av personer frán báda "parterna" av diktaturen, vänsteraktivister och militärer... han tycker det är fel att Mujica, med en bakgrund i guerillan och synonymt med "mördare", kan tillátas vara president. Men visst, ok säger Enrique, han har suttit sitt straff - men hans kvinna är ostraffad och hon bombade byggnader och mördade barn (ja, det var sá han sa... han kunde inte precisera sig i vilken mening hon hade mördat barn och pá frágan var han hade fátt den informationen hänvisade han till sin pappa... vars pappa hade skjutits av tupamaro, säkert en objektiv källa...)
"Fram tills ett par ár sedan berättades historien och vad som hände under diktaturen frán militärernas version, vilken var väldigt censurerad, men idag är det endast Tupamaros version som berättas - regeringen har gett pengar till vissa av militärens offer, men ingen av familjerna till Tupamaros offer har fátt samma kompensation.." säger Enrique.
Om min svenska lärare skulle läsa det här skulle hon bli ytterst nöjd för Enrique fick mig utsökt att tänka på Amos Oz och hans bok "hur man botar en fanatiker" - Enrique förklarar att han inte stödjer vad som pågick under diktaturen och att han inte vill se någondera extremism i regeringen... och fram tills att han påstår att diktaturen var orsakad av Tupamaros, att CIA aldrig satte en fot i Uruguay och att folket bad militären om hjälp för att lugna kaoset - fram tills dess kan jag förstå honom. När jag sen ifrågasätter logiken i det han just har sagt (nämligen: hur kommer det sig att nästan samtliga länder i sydamerika befann sig i diktatur under samma period utan inblanding från "utomstående makter"? Tupamaros skapade väl knappast kaos på hela kontinenten..?) då slutar han lyssna på mig och fortsätter att mala på i samma spår utan att svara på någon av mina frågor. Där ser jag de första kännetecknen för vad Amos Oz beskriver som en fanatiker, från en person som några sekunder tidigare sagt att han avskyr extremister - oförmågan att sätta sig in i en annan persons perspektiv. Men hey, killen har precis tillbringat kvällen på en bar med ett par öl och tequilashots...
Hur som helst, så fick Enrique mig ännu en gång att tänka på hur viktigt det är att historien inte tystas ned - för det kommer alltid finnas människor som minns den, det enda som händer är att historien misstolkas eller förvrängs för den som aldrig hört någonting om ämnet kommer lyssna storörat till den som berättar om kommunister som bombar och spränger barn i luften.
Det som fortsätter att fascinera mig bland min generation i Uruguay, men även äldre personer för den delen, är dubbelmoralen och motsägelserna bland de som säger att "Låt oss glömma det som varit- det förflutna är passerat och gjort är gjort" - men efter en liten stunds diskussion visar det sig att de är i största del berörda och fortfarande påverkade av det som hände, precis som Enrique som blir upprörd över att prata om en farfar han aldrig fick lära känna...
Nu har jag hunnit komma hem till Sverige igen - hann bara spara inlägget och inte pulicera det innan datorn krånglade... Hade tänkt berätta om min vän Mauri Riani och någonting intressant han avslöjade för mig under ett samtal på stranden i La Paloma, men det får bli i nästa inlägg - trots att jag lider av jetlag så bör jag sova nu, klockan är nämligen halv fyra och om fyra timmar måste jag upp till årets första skoldag... hasta luego.
Igár hade jag ett andra möte med Paloma, den tredje huvudpersonen i mitt reportage. Hon visade mig en poncho som hennes mamma bar i flera veckor mitt i sommaren för att dölja magen som började ta form under sin period i fängelset. Hennes mamma och pappa träffades i fängelset och hon lyckades gömma sin graviditet tills i sjätte mánaden för att militärerna inte skulle tvinga henne att göra abort eller försöka orsaka missfall genom tortyr...
När jag lyssnar till alla dessa hemska historier känner jag en enorm frustration, mot regeringen, mot samhället och de personer som vill drömma sött pá sin kudde och látsas som att detta aldrig har inträffat. De senaste áren har saker börjat förbättras, framförallt under Tabaré Vazquez regering (första presidenten frán vänstern 2004-2009) har ansvariga för en del av förbrytelserna under diktaturen ställts inför domstol - detta pá grund av att det finns ett kryphál i amnestilagen som i princip säger att det är upp till presidenten att avgöra vilka mál som fár undersökas utan att bryta mot lagen (vad jag har förstátt). Det
senaste ártiondet har det publicerats böcker med vittnesmál om tortyr och mörkläggning av information m.m. - men fortfarande chockar det mig hur en stor del av samhället hanterar ämnet som tabú, 30 ár tillbaka är fortfarande en del vár nutida historia. Här sitter en person mitt framför mig och berättar om sin barndom, som hon till stor del levde i ständig rädsla för att berätta vem hon var - och runtomkring henne säger människor att "lát oss glömma vad som hände", det är som att radera en del av hennes bakgrund, som om hon borde berätta om sig själv som att hon började existera vid 9 árs álder..?!!
Förra torsdagen hölls den árliga minnesstunden för de försvunna, personerna vars öde fortfarande inte är känt och vars familjer inte har rätt till upplysningar om vad som hände med dem. Jag ákte dit med Martín, hans sambo Patricia och Eduardo, som
bodde i Göteborg ca 10 ár och átervände 1985. Minneslunden invigdes omkring 2002, och sen dess har Martín deltagit varje ár vid minnesstunden. Báde han och Paloma kommenterade att det var fler deltagare den här gángen än tidigare ár, och fler ungdomar - med stor sannolikhet pá grund av att temat med de försvunna har fátt mer uppmärksamhet i samband med folkomröstningen för annulerande av amnestilagen. Jag bestämde mig för att det var bäst att njuta av stunden, ta lite kort men hade inte lust att prata om mitt projekt med massa okända personer eftersom de var där för att möta gamla vänner...
Förra veckan följde jag ocksá med Rodrigo till hans rep med ett band, Santullo, inför en konsert med La Vela Puerca som är ett av de största banden i Uruguay - pá lördagen hade jag och min syster, som var pá besök frán Artigas, gratisbiljetter till konserten och det var kul, men jag tyckte nästan mer om att sitta i replokalen och lyssna till musiken än när sángaren nu var med pá scen och överröstade bandet.
Nu áterstár det att knyta ihop pásen med intervjuer - imorgon ska jag förmodligen träffa Jim Larsson, som är koordinator för Svensk-Uruguayanska institutet här i Montevideo. Han reste runt i alla Latinamerikanska länder när samtliga - bortsett frán tvá (kommer inte ihág vilka)- rádde diktatur under 70talet och kom med den átervändande vágen till Uruguay -85 dá han träffade sin nuvarande hustru. Tror att han kan ha en hel del intresanta saker att berätta...
Nyss hälsade jag på min granne i porten intill, syster till en kompis från Artigas. Berättade att jag var ute och dansade med på gatorna igår och njöt av folkets glädje över Mujicas seger, trots att jag inte deltog i valet - "Glädjen?! Nä, vi är sorgsna inte glada" sa hon innan hon försvann in genom sin port...
(bilden är tagen från lavoz.com.ar)
Igår avgjordes andra omgången i presidentvalet mellan Lacalle( Partido Nacional - traditionella partiet) och Mujica "El Pepe" (Frente Amplio - vänsterkoalitionen). Det var väntat att Mujica skulle vinna nu när valet bara stod mellan två kandidater och med 53% av rösterna firade Frente Amplisterna på Montevideos gator igår, den 29 november.
Under eftermiddagen följde jag med en kompis, Rebecca Taylor (som är från USA och har studerat här i ett år), som gjorde en dokumentation om valrörelsen. Vi besökte ett antal av Frente Amplios kommittéer men lämnade sen vår utrustning i hennes lägenhet för att promenera ramblan där folket började festa redan innan vallokalerna hade stängt vid halv åtta. Hela familjer klädda med Frente Ampios flagga promenerade utmed strandvägen, biltutor och fyrverkerier hördes över hela staden. Innan vi gick ut från Rebeccas lägenhet hörde vi genom fönstret grannar tjuta "Ganó el Pepe, ganó el Pepe!!" (El Pepe vann!). Som väntat kom regnet efter halva promenaden mot platsen där Mujica skulle hålla sitt segertal - tur var att vi hade lämnat våra kameror för vi blev dyngsura i regnet men trots det tjoade vi och njöt i tumultet av folket som festade. Trots att det inte var vårt val kände vi oss som vinnare och rycktes med i glädjen! Väl framme vid gamla stan hade talet redan avslutats och folk började röra sig från platsen för nere vid stranden började det storma kraftigt, men vi följde med strömmen upp mot huvudgatan 18 de Julio där tusentals marscherade gatorna och passerade candombe-musiker och dansade till trummornas rytm. Jag njöt fullt ut av lyckan och gemenskapen som delades av folkmassan som en enda person, för något sånt här skulle jag alrig få uppleva på Stockholms gator!
På väg hemåt har jag fortfarande tankarna hos den 6-åriga pojken som överlevt en trafikolycka.... när jag inser att en del av 18 de Julio (Montevideos huvudgata) är delvis avspärrad med ett staket bakom vilket ett femtiotal kravall poliser står avvaktande med likgiltiga miner.
Avspärrningen utgör ett antal hus utmed gatan, och varav ett har arméns emblem. Strax därpå får jag veta av damen bredvid mig att det
är en vänsterorganisation som ska ha en demonstration mot amnestilagen. Jag förstår inte riktigt syftet med att hålla en manifestation när folkomröstningen redan är avslutad men jag stannar kvar för att se vad som händer och är redo med kameran. Jag följer med demonstrationståget fram till plaza Cagancha/även kallad Libertad(frihet) och tar kort på rörelsen.
Precis när jag lägger ner kameran hör jag någon ropa mitt namn och jag vänder mig om för att möta Agustin Fernandez, fotografen som jag praktiserar med. Han är inte där för att fotografera, är på väg till en pub med ett par vänner, och säger att manifestationen är inte särskilt organiserad (och jag fick svar på varför det inte var så många deltagare och mitt antagande att många gick med bara för att vråla, däribland de som promenerade med en liter Pilsen i handen). Han säger att de flesta med förvunna familjemedlemmar inte heller stödjer manifestationen.
I lördags hade jag mitt andra möte med Martín i hans lägenhet. Återigen delade vi en mate men lämnade den här gången amnestilagen åt sidan för att prata om hans barndom. Hans pappa är en av de försvunna, år 1974 fördes han bort av militären men därefter vet familjen inget om var hans kropp vilar. De personer som benämns som "försvunna" blev med stor sannolikhet avrättade av militärer, men benämns som försvunna eftersom deras kroppar aldrig har kunnat återfinnas. Martín berättar att han har gjort egna undersökningar om sin pappa. Amnestilagen hindrar honom från att ta del av informationen som armén förmodligen har om var och när han begravdes men från sin pappas kamrater har han fått berättat för sig lite om hur hans pappa var. Han vet till exempel att hans pappa tyckte om att spela gitarr..
För Martín har det inte så stor betydelse att de ansvariga för hans pappas död straffas; "det kanske är lite starkt att säga så, men vad jag menar är att det som har betydelse för mig är att lära känna vem min pappa var och vad som hände med honom". Det sista han vet om sin pappa är att kamrater i cellerna intill hörde honom skrika "jag är från Salto, jag har en son" innan han fördes bort. I cellen förblev en hög med kläder, varav en kavaj som hans cellkamrat bad om tillåtelse att få använda eftersom han frös. Den kavajen har kamraten sen dess bevarat under alla år och för ca 6 år sedan lämnade han den åter till Martín efter att kamratens son hade hört Martín prata på en minnesdag för de försvunna. Martín tar fram kavajen, som han har förvarad i emballage i sin garderob, och håller upp den framför mig. Den är välbevarad och inte trasig någonstans, men färgen är mattad brun och tygets kvalité avslöjar att den bär på en lång historia. En historia som jag inte ens vill föreställa mig och när jag tittar på kavajen känns det som att jag har ett skelett framför mig... Det var en väldigt stark upplevelse och jag förstår att kavajen betyder mycket mer för Martín än något annat arvegods.
