Manifestación el 20 de Noviembre, 2009

Miembros de la "Coordinación Contra la Impunidad" organizan una manifestación el 20 de noviembre, 2009

 Se cierran el paso del tráfico en la calle principal de Montevideo, el 18 de Julio, hacia La Plaza de La Libertad. A lo largo de dos cuadras la calle está bloqueada con vallas y, detrás de estas, las fuerzas antidisturbios están preparados. El bloqueo ha sido levantado alrededor del Círculo militar en el caso de que, al pasar el edificio, se atosigarían los activistas de izquierda. El cortejo de manifestantes se detiene frente a la sede, donde tres personas, una de las cuales es Amaral García, dan un discurso. La muchedumbre luego sigue la marcha tranquilamente con las exclamaciones: "Se va acabar, se va acabar, se va acabar la impunidad" y "Verdad y Justicia!"

En la transición a la democracia en 1985, estableció "La Ley de la caducidad" - ley de amnistía para los crímenes cometidos por la junta y otros que habían cometido abusos contra los derechos humanos durante la dictadura. La significa que los responsables de crímenes y que participaron en la tortura durante "los años oscuros" nunca han sido castigados, algunas todavía trabajan en el ejército, y también que las familiares a los detenidos desaparecidos no pueden saber que les pasó a sus hijos/parientes.
La manifestación se llevó a cabo para expresar la decepción después el referéndum el 25 de octubre, cuando la propuesta de anular la ley de caducidad perdió por 2%. Muchos creen que la propuesta no ganó mayoría por la ignorancia que existe entre los ciudadanos uruguayos. "Por un lado, es culpa de la ley de la caducidad, el Estado hizo un buen trabajo de hacer desaparecer el problema y eliminar la parte oscura de la historia", dice Amaral. 
Nota: La organización Madres y Familiares de Detenidos Desaparecidos no participaron en la manifestación.

Medlemmar av ”Coordinación contra la impunidad” (”kordination mot straffriheten”) anordnar en manifestation den 20 november 2009  

Trafiken på huvudgatan 18 de Julio stängs av fram till La plaza de Libertad (Frihetens torg). Utmed två kvarter spärras halva gatan av med stängsel och bakom dessa står kravallpoliser redo. Det är runt militärens högkvarter man har spärrat av ifall stämningen skulle hetsa upp sig bland vänsteraktivisterna när de passerar byggnaden. Demonstrationståget stannar utanför högkvarteret där tre personer, varav en är Amaral García, håller tal. Folkmassan marscherar sedan lugnt vidare under utropen: ”Det ska ta slut, det ska ta slut, straffriheten ska upphävas” och ”Sanning och rättvisa!”

 Vid övergången till demokratin 1985 infördes ”La ley de la Caducidad” – lagen om amnesti för de brott som militären och andra statliga tjänstemän hade begått mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Lagen innebär att personer som bär ansvaret för brotten och som deltog i tortyren under ”de mörka åren” lever ostraffade och vissa arbetar än idag inom armén.

 Manifestationen hölls för att utrycka besvikelsen efter folkomröstningen den 25e oktober, då förslaget om att upphäva straffriheten förlorade med två procent. Många anser att det inte längre beror på rädslan för en ny diktatur utan ignoransen som finns bland de uruguayanska medborgarna. ”Delvis beror det på amnestilagen, staten gjorde ett för bra jobb med att få problemet att försvinna och eliminera den mörka delen i historien” kommenterar Amaral.

El expocición "Hijos de la Dictatura" - Utställningen "Diktaturens Barn"

För den som bor i Stockholm och är intresserad av att se utställningen "Diktaturens Barn" kan glädjas åt att utställningen har förlängts på Mångkulturellcentrum i Fittja (www.mkc.botkyrka.se) och sitter nu uppe till slutet av året (2010). Nästa del i projektet är att översätta utställningstexterna till spanska för att publicera här på bloggen, så att de jag intervjuade i Uruguay också kan ta del av resultatet.

Presentación del proyecto

Aquí presento los textos que he escrito para las fotos en mi expocición del reportaje en Suecia - me gustaria que cada persona que tiene opiniones de mi trabajo (o la traducción) me escribe un comentario abajo! Gracias!

Introducción

Después de haber estado en Uruguay como estudiante de intercambio (2007-2008) quería profundizar mi conocimiento del país y me decidió hacerlo como un proyecto durante el último año del liceo. En la primavera del 2009 tuve contacto con Agustín Fernández, un fotógrafo de Montevideo que se me ofreció una pasantía, y él me presentó al grupo "Niños en cautiverio político".
Durante el verano y los principios del otoño tuve contacto e-mail con Martín y Rodrigo, que fueron las personas que llegué más cerca durante el proyecto. Llegue en Uruguay en octubre 2009, justo para las elecciónes, y en noviembre empecé las charlas con Rodrigo, Martín, Paloma y Amaral, entre otras, que iba a seguir hasta la vuelta a Suecia en el fin de enero 2010.

No tengo ninguna experiencia previa en proyectos similares y durante este año tantas personas me han comentados, con voces de asombro, que trabajo ambicioso me he metido para ser tan joven... pero nunca he dicho que soy periodista o experta - solamente soy una chica curiosa que se importa de derechos humanos y que querria saber MÀS. Creo que eso me dio la mejor oportunidad - mi inocencia y desconocimiento de las políticas del Uruguay contribuyó al que el grupo me adoptó somo su protegida y se abrieron para mi en las cosas que discuten con sus amigos más cercanos. Yo era (y sigue siendo) una jóven que me lanzó en este trabajo para aprender y el grupo se sentían honrados de que una chica de Suecia quería contar su historia.

Lo que quiero mostrar aquí es su historia, sin prejuicios, pero yo no usaría la palabra objetivo - porque cómo podria yo presentar este trabajo totalmente objetivo cuando miro en mis imágenes no veo fuentes o víctimas, pero mis queridos amigos?

Kristina Beije

"Hijos de la Dictadura"

Un reportaje sobre niños que nacieron en cautiverio político - las personas que son hoy día

Entre 1973-1985 fue una dictadura militar en Uruguay. Apróximadamente 15 000 personas fueron privadas de sus derechos humanos, fueron encarcelados sin juicio y sometidos a torturas terribles. Suecia fue uno de los países que recibieron el mayor número de refugiados políticos. Hoy, 25 años más tarde, varios de los responsables permenecen impunes debido a la ley de caducidad. Muchos siguen esperando un cambio y que la sociedad algún día toma la responsabilidad de su historia oscura.

La puerta de Punta Rieles

Detrás de esta puerta comenzaron las vidas de Martín, Rodrigo y Paloma. Sus padres fueron encarcelados por su militancia en el MLN (Movimiento de Liberación National), tambien llamados Tupamaros. El guerrillero urbano que protestaron con lucha armada contra la corrupción en el gobierno uruguayo y la pobreza que había caído sobre la población de una ecala mayor durante los sesentas.

Durante sus primeros meses se arrestraron alrededor del suelo frío en la celda antes de que fueran entregados a sus abuelos. Para todos la memoria más fuerte de la infacia es las visitas al prisión. Antes que se les permitió la entrada, tenían que quitarse la ropa mientras que soportaron las burlas y amenazas de la guardia. Después de la larga espera pudieron, en el mejor de los casos, encontrarse con sus madres durante unos minutos, quienes trataron de establecer vinculos con sus hijos, por ejemplo de cantar canciones de cuna.  Otras veces las visitantes tuvieron que volver a casa sin un encuentro porque las presas eran castigados con la prohibición de contacto, a veces mensuales.

Martín Castellíni

Nacido: 29 de marzo 1973 - Madre: encarcelado 1974-1983 - Padre: detenido 5 de mayo 1974, decaparecido desde 10 de mayo 1974.

Martín con el saco de su padre.

"Pasé mi vida tratando de adivinar cómo era mi papá. Cuando era chico jugaba al basket-ball y me imaginaba a mi papá  ahí mirandome. Me rompía todo por meter pelotas en la canasta, para que él estuviera contento.

Cuando fuí creciendo, distintas persona me contaban... lo que yo hubieses querido vivir, un abrazo, una canción tocada en la guitarra, la lectura de algo que él había escrito. Ahora ecucho todos los noticieros y programas políticos que encuentro en la radio AM. Es un modo de seguir lo de él. Mi pena se hace soportable porque la transformo en relato. Si hablo, si te cuento de mi papá, el vive, vive en mi, luego en ti y en todos los que me escuchan. Y yo quiero tener un papá vivo."

Martín y su madre fueron encarcelados cuando Martín tenia tan sólo un mes de edad. Después de seis meses en prisión, junto con su mamá, Martín fue entregado a sus abuelos en Salto y durante los doce años que su madre estaba en la carcél Martín viajó seis horas en omnibús, cada quince días, hasta la capital para las visitas. Cuando la madre salió del carcél en 1983 su salud era demasiado pobre para que ella pudiera cuidar  su hijo ella sola y continuaron vivir con los abuelos.

La madre de Martín no había participado, de ninguna manera, en la política y la militancia contra la junta militar, pero fue encarcelada durante la dictatura porque su esposo era un líder de Tupamaros. 

El saco es lo único que Martín tiene como memoria de su papá - quien fue arrastrado de su celda en 1974 y luego nunca apareció. Lo último que Martín sabe de su papá es que los compañeros de celda le oyeron gritar "Soy de Salto y tengo un hijo" antes que los militares se lo llevaron. El saco fue llevado y atentido por un compañero de celda hasta el año 2007, cuando conoció a Martín y le dio el saco.

Hoy día Martín trabaja como contador y vive con su novia y suegra en Montevideo. Martín ahora está esperando a su primero hijo, un chico llamado Mateo.

"Ninguna ley te puede impedir que busces tus raíces. No voy a dejar de buscar respuestas a quién era mi papá sólo porque una ley me dice que no puedo saber que le pasó!"

NACKA KONSTHALL 29april-10maj

Idag plockade jag ner utställningen från Punkt Medis och imorgon följer den med mig ut till Dieselverkstaden i Sickla där jag ska montera upp den i ny konstellation på Nacka Konsthall tillsammans med andra projektarbeten på vårutställningen!

VERNISSAGE

TORSDAG 29 MAJ, 14-16

Kom förbi och titta, även de som har sett mina bilder kan njuta av massa andra fina verk från Mediagymnasiets elever och andra begåvningar från Nacka Gymnasium! Utställningen pågår fram till 10 MAJ!

Utställning 24mars - 25 april

Nu sitter fotoutställningen "Diktaturens Barn" uppe på PUNKT Medis, bottenplanet på biblioteket vid Medborgarplatsen!

Visas fram till den 25 april 2010

Visas även på Nacka Konsthall den 29 april - 10 maj

För att se fler bilder från utställningen gå in på: www.kristinabeije.carbonmade.com

Tankar i sista minuten

Sitter med laptopen i sängen och har just avslutat denna kvälls hårslitande... Jag är expert på att göra allt i sista minuten - min utställning av reportaget har vernissage imorn - och jag har känt mig som en galen professor de senaste dagarna, fast med lägre IQ...
Bilderna står printade och färdigmonterade på Punkt Medis, redo för hängning. Ikväll har jag limmat bildtexter på kartong, självklart skulle någonting bli fel, och på två av texterna hade jag glömt sudda ut mina kladdfel... och har haft mest hårslitande med vad man ska skriva om sig själv - vad vill folk veta? Min mamma har försökt få mig att skriva någonting i stil med en kontakt annons med hela raddan av hobbys och sysselsättningar jag har haft för mig - har jag berättat att jag deltog i karnavalen i Artigas 2007...? (sydde "hela" dressen o allt...) det kanske man vill veta... eller? Nä, det fick bli en sammanfattning av min bakgrund och processen med projektet..
 Hur som helst så kom jag på att jag visst har glömt att återkomma till min vän Mauri Riani som är tredje generationen av en traditionell militärfamilij i Artigas. Med tanke på allt jag har skrivit om hur många uruguayanska ungdomar vet så lite om sin historia så bara måste jag berätta den här lilla solskenshistorien...
En kväll i början av januari sitter vi på stranden i La Paloma och Mauri berättar för mig...
"Jag har ingen bra kontakt med min familj - ända sen jag var liten har jag varit helt olik från dem. Som du kanske vet så är min släkt en traditionell militärfamilj - min farfar var en av generalerna under diktaturen och var nog inblandad i en hel del hemska saker. Mina föräldrar stöttar fullständigt sina föräldrars handlingar och militärdiktaturen. Jag har alltid haft andra åsikter och har länge stöttat Frente Amplio (vänsterkoalitionen). Har alltid känt mig som en främling i familjen på grund av det, för mig avsaknar de helt enkelt all moral och humanitet om de tänker och tycker så..."
Mauri är en av de mest intelligenta personerna, i min ålder, som jag har mött och det är både svårt och fascinerande att tänka sig in i hans situation och hur han ändå har lyckats skapa sig en egen verklighets uppfattning och andra värderingar trots den extrema högerpolitiska traditionen i hans familj...
En annan sak jag har gått och tänkt på de senaste dagarna var någonting som en informationsansvarig på Mångkulturellcentrum i Botkyrka (var där för någon vecka sen för att visa prover på utställningen och ska ställa ut där i höst) frågade mig...
"jaha... Uruguay? men det var väl fler personer som fängslades i Argentina och Chile?" - Jo, det hade hon ju alldeles rätt i, en cirka 30 000 i Argentina som försvann/mördades... men innebär det att det är mindre viktigt vad som hände i Uruguay?

Det är hemskt med hur vana vi har blivit vid mänskligt våld och ondska - ibland känns det som att det inte räknas förrän det är ett folkmord... och att Uruguay är mindre uppmärksammat än sina grannar tycker jag gör det ännu viktigare att berätta om. Att tortyr blev så förekommande under diktaturens år att personerna jag träffade i höstas pratade om det precis som att det kunde hända vem som helst var i alla fall för mig helt bisarrt!

Extremister, dubbelmoral och misstolkningar

Fyra dagar är vad som kvarstár av min tid här i Uruguay. Känner mig ganska lugn inför átervändandet, har mycket material med mig i bagaget, fast jag kanske inte är fullt sá nöjd med foto-delen. Det är svárt när man har en bild av hur man vill att det ska se ut men sen fattas inspirationen när fotot ska tas. Har fortfarande mycket att lära med kameran...

Senaste lördagen átervände jag frán semester med familjen i Artigas. Mötte upp med tvá utbytesstudenter frán tyskland och USA - vi gick till en pub, Primata, i Pocitos med tre av deras uruguayanska vänner. Vid 4-tiden gár vi vidare hem till en av dem och efter en stund finner jag mig i en diskussion om orsaken till diktaturen med en av dem, vi kan kalla honom Enrique (för att vara helt ärlig kommer jag inte ihág hans namn...)

Enrique berättar att hans farfar blev skjuten av Tupamaros för att han var chef för Pepsi. Hans familj bestár av personer frán báda "parterna" av diktaturen, vänsteraktivister och militärer... han tycker det är fel att Mujica, med en bakgrund i guerillan och synonymt med "mördare", kan tillátas vara president. Men visst, ok säger Enrique, han har suttit sitt straff - men hans kvinna är ostraffad och hon bombade byggnader och mördade barn (ja, det var sá han sa... han kunde inte precisera sig i vilken mening hon hade mördat barn och pá frágan var han hade fátt den informationen hänvisade han till sin pappa... vars pappa hade skjutits av tupamaro, säkert en objektiv källa...)

"Fram tills ett par ár sedan berättades historien och vad som hände under diktaturen frán militärernas version, vilken var väldigt censurerad, men idag är det endast Tupamaros version som berättas - regeringen har gett pengar till vissa av militärens offer, men ingen av familjerna till Tupamaros offer har fátt samma kompensation.." säger Enrique.

Om min svenska lärare skulle läsa det här skulle hon bli ytterst nöjd för Enrique fick mig utsökt att tänka på Amos Oz och hans bok "hur man botar en fanatiker" - Enrique förklarar att han inte stödjer vad som pågick under diktaturen och att han inte vill se någondera extremism i regeringen... och fram tills att han påstår att diktaturen var orsakad av Tupamaros, att CIA aldrig satte en fot i Uruguay och att folket bad militären om hjälp för att lugna kaoset - fram tills dess kan jag förstå honom. När jag sen ifrågasätter logiken i det han just har sagt (nämligen: hur kommer det sig att nästan samtliga länder i sydamerika befann sig i diktatur under samma period utan inblanding från "utomstående makter"? Tupamaros skapade väl knappast kaos på hela kontinenten..?) då slutar han lyssna på mig och fortsätter att mala på i samma spår utan att svara på någon av mina frågor. Där ser jag de första kännetecknen för vad Amos Oz beskriver som en fanatiker, från en person som några sekunder tidigare sagt att han avskyr extremister - oförmågan att sätta sig in i en annan persons perspektiv. Men hey, killen har precis tillbringat kvällen på en bar med ett par öl och tequilashots...

Hur som helst, så fick Enrique mig ännu en gång att tänka på hur viktigt det är att historien inte tystas ned - för det kommer alltid finnas människor som minns den, det enda som händer är att historien misstolkas eller förvrängs för den som aldrig hört någonting om ämnet kommer lyssna storörat till den som berättar om kommunister som bombar och spränger barn i luften.

Det som fortsätter att fascinera mig bland min generation i Uruguay, men även äldre personer för den delen, är dubbelmoralen och motsägelserna bland de som säger att "Låt oss glömma det som varit- det förflutna är passerat och gjort är gjort" - men efter en liten stunds diskussion visar det sig att de är i största del berörda och fortfarande påverkade av det som hände, precis som Enrique som blir upprörd över att prata om en farfar han aldrig fick lära känna...

Nu har jag hunnit komma hem till Sverige igen - hann bara spara inlägget och inte pulicera det innan datorn krånglade... Hade tänkt berätta om min vän Mauri Riani och någonting intressant han avslöjade för mig under ett samtal på stranden i La Paloma, men det får bli i nästa inlägg - trots att jag lider av jetlag så bör jag sova nu, klockan är nämligen halv fyra och om fyra timmar måste jag upp till årets första skoldag... hasta luego.

Minnet faller inte i glömska

Igár hade jag ett andra möte med Paloma, den tredje huvudpersonen i mitt reportage. Hon visade mig en poncho som hennes mamma bar i flera veckor mitt i sommaren för att dölja magen som började ta form under sin period i fängelset. Hennes mamma och pappa träffades i fängelset och hon lyckades gömma sin graviditet tills i sjätte mánaden för att militärerna inte skulle tvinga henne att göra abort eller försöka orsaka missfall genom tortyr...

När jag lyssnar till alla dessa hemska historier känner jag en enorm frustration, mot regeringen, mot samhället och de personer som vill drömma sött pá sin kudde och látsas som att detta aldrig har inträffat. De senaste áren har saker börjat förbättras, framförallt under Tabaré Vazquez regering (första presidenten frán vänstern 2004-2009) har ansvariga för en del av förbrytelserna under diktaturen ställts inför domstol - detta pá grund av att det finns ett kryphál i amnestilagen som i princip säger att det är upp till presidenten att avgöra vilka mál som fár undersökas utan att bryta mot lagen (vad jag har förstátt). Det

senaste ártiondet har det publicerats böcker med vittnesmál om tortyr och mörkläggning av information m.m. - men fortfarande chockar det mig hur en stor del av samhället hanterar ämnet som tabú, 30 ár tillbaka är fortfarande en del vár nutida historia. Här sitter en person mitt framför mig och berättar om sin barndom, som hon till stor del levde i ständig rädsla för att berätta vem hon var - och runtomkring henne säger människor att "lát oss glömma vad som hände", det är som att radera en del av hennes bakgrund, som om hon borde berätta om sig själv som att hon började existera vid 9 árs álder..?!!

Förra torsdagen hölls den árliga minnesstunden för de försvunna, personerna vars öde fortfarande inte är känt och vars familjer inte har rätt till upplysningar om vad som hände med dem. Jag ákte dit med Martín, hans sambo Patricia och Eduardo, som

bodde i Göteborg ca 10 ár och átervände 1985. Minneslunden invigdes omkring 2002, och sen dess har Martín deltagit varje ár vid minnesstunden. Báde han och Paloma kommenterade att det var fler deltagare den här gángen än tidigare ár, och fler ungdomar - med stor sannolikhet pá grund av att temat med de försvunna har fátt mer uppmärksamhet i samband med folkomröstningen för annulerande av amnestilagen. Jag bestämde mig för att det var bäst att njuta av stunden, ta lite kort men hade inte lust att prata om mitt projekt med massa okända personer eftersom de var där för att möta gamla vänner...

Förra veckan följde jag ocksá med Rodrigo till hans rep med ett band, Santullo, inför en konsert med La Vela Puerca som är ett av de största banden i Uruguay - pá lördagen hade jag och min syster, som var pá besök frán Artigas, gratisbiljetter till konserten och det var kul, men jag tyckte nästan mer om att sitta i replokalen och lyssna till musiken än när sángaren nu var med pá scen och överröstade bandet.

Nu áterstár det att knyta ihop pásen med intervjuer - imorgon ska jag förmodligen träffa Jim Larsson, som är koordinator för Svensk-Uruguayanska institutet här i Montevideo. Han reste runt i alla Latinamerikanska länder när samtliga - bortsett frán tvá (kommer inte ihág vilka)- rádde diktatur under 70talet och kom med den átervändande vágen till Uruguay -85 dá han träffade sin nuvarande hustru. Tror att han kan ha en hel del intresanta saker att berätta...