Mina två Uruguay

Äntligen känns det som att jag kan komma igång med sammanställandet av projektet. De senaste veckorna, sen utställingen, har jag jobbat väldigt mycket och när jag har satt mig ned för att börja skriva på boken har det tagit tvärstopp, har inte vetat var jag ska börja för det finns så mycket inspelat material att skriva ned. Efter några mail och råd från en lärare jag hade på universitetet och inspiration från min kompis Claudio så har jag beslutat att sammanställa boken helt utifrån bilderna och där även inkludera personerna som inte fick plats i fotoutställningen.

Som en början måste jag skriva en inledning... för mig känns det mest naturliga att börja med mina första intryck av Uruguay....

Det här var min första bild av Uruguay, tagen i Pando utanför Montevideo. Alla utbytesstudenter årgång 2007 huserades i en katolsk skola där första dagarna i Uruguay.

De här kvarteren var det närmaste fattigdom de flesta av oss hade kommit. Jag minns att en av utbytesstudenterna frågade en volontär "Inte kommer vi bo med så här fattiga familjer va?" och blev lite orolig när volontären svarade att vissa av de här husen vi såg var ganska standard i Uruguay.

Jag minns att mina känslor under den här första introduktions-helgen dominerades av eufori - över att äntligen genomföra det äventyr jag hade planerat i ett år och allt oväntat som låg framför mig. 

Jag försökte att inte ha för mycket förväntningar på min familj och staden dit jag skulle komma men jag kommer ihåg att jag hade tittat på Artigas där jag skulle bo via google earth, det var nästan att det inte gick att hitta men uppifrån men när vi väl fick in en bild såg det ut som att alla hus hade en pool - senare förstod jag att det var blå plåttak på de små bakggårdarna jag hade sett...

Först efter 7 tim i buss upp till Artigas, en halvtimme innan vi skulle komma fram till terminalen slog mig tanken att jag inte hade en aning om vad det var för familj jag skulle komma till... de kunde ju vara galningar som jag skulle bo med i 11 månader!

(Läs mer om mitt första år i Uruguay på resedagboken)

Jag hade väldigt tur, de var helt underbara och mitt utbytesår i Uruguay blev min bästa upplevelse någonsin. Jag dök rakt in i kulturen och sög åt mig all ny kunskap som erbjöds, jag tyckte jag hade lärt mig mycket om landet och folket när jag återvände till Sverige i juni 2008. Men så dök frågan upp... hade det varit diktatur i landet för 25 år sen?

Tyckte det var konstigt att alla de gånger vi hade suttit och diskuterat politik att ingen hade pratat om diktaturen, förutom att nämna att många kände Uruguayanare som bodde i Sverige pga av det.

När jag återvände till Uruguay i oktober 2009, såg gatorna i Artigas ut så här. Överallt möttes jag av valpropaganda och för första gången var det någon som diskuterade amnestilagen, förmodligen också för att jag ställde alla frågorna. Den mest intressanta förrändringen var ändå hos kompisgänget som jag hade umgåtts med under mitt utbytessår. Två år tidigare hade samtalsämnena handlat om fest, kläder och skvaller, nu satt jag på en eftermiddags-barbeque där två vänner brakade ihop i en vild diskussion ang presidentkandidaterna, föredetta guerilla-ledaren Mújica vs son till föredetta diktatur-presidenten Bordaberry.

  

Under de kommande månaderna lade jag märke till vad människor hade för politisk läggning och bakgrund beroende på hur de reagerade när jag nämnde mitt projektarbete, en del blev glatt överraskade och intresserade och ville direkt sätta mig i kontakt med någon jag kunde intervjua medan andra blev direkt mer reserverade eller skakade på huvudet och tyckte att man kunde glömma det där "tjatet" nu...

Här kan man läsa mer om mina personliga upplevelser under andra resan.

Till besökare av utställningen 7-14 dec

De här tiderna kommer jag finnas på plats på galleri Gåtfullkonst, Vikingagatan 22

Sön 11/12 : 16.30-19
Mån 12/12, Tis 13/12, Ons 14/12:  16-20

På onsdagkväll 14/12 från kl.19 kommer jag att plocka ned utställningen och då blir det ett lite event likt för tidig "julgransplundring", kommer ni då kan det tänkas att ni får en liten souvenir.....!

Galleriet är självklart öppet för besök även när jag inte är där - vardagar 12-20 och lördag 12-16

Skriv gärna en hälsning i anteckningsboken och notera er e-mailadress om ni vill ha uppdateringar om projektet!

Se facebookeventet

Utställning 7-14 december, Galleri Gåtfullkonst i Stockholm

 Det har gått ett år sen jag tog hem utställningen "Diktaturens Barn" från Mångkulturellt centrum i Fittja och sen dess har den prytt hallväggen i lägenheten vid Fridhemsplan. Varje morgon som jag har luffsat ut ur mitt rum har jag möts av Palomas, Martíns, Rodrigos och Amarals blickar. Varje morgon har jag tänkt att jag måste fullfölja projektet och ta mig tid till att skriva ner alla de där intervjuerna och sätta på print i en foto/reportage-bok. Så länge de har suttit på väggen har det ändå kännts som att jag inte har svikit projektet, att det fortfarande är pågående - men så häromveckan började min mamma prata om att ta ned bilderna och få upp våra egna tavlor igen.
Det slumpade sig då att jag har en vän som praktiserar på ett galleri på andra sidan bron, på Gåtfullkonst vid St:Eriksplan, och då bestämde jag mig för att ställa ut och sälja bilderna (istället för att packa ner dem i en låda) så att jag kan finansiera fortsättningen av projektet!

Varje dag som jag har tittat på bilderna har jag hört deras historier i mitt huvud och jag vet att jag aldrig kommer känna mig tillfreds om jag inte för vidare deras berättelser till andra som var med om diktaturen eller som är intresserade av att veta vad som hände med de här barnen till de politiska fångarna. Det var så många andra personer som jag intervjuade under 2009-2010 som jag inte har visat i fotoutställningen och bara jag kan ta mig tid att sitta och skriva ned allt och hitta ett förlag som vill trycka min bok så tror jag att det kan bli väldigt intressant läsning!

Ni är välkomna 7-14 december 2011, till Galleri Gåtfullkonst på Vikingagatan 22,  Stockholm

Invigning onsdag den 7 dec 2011 17.00-20.00
De sålda verken hämtas upp vid utstälningens slut den 14 dec men därefter går det även att köpa fotografier via galleriets hemsida för att stötta projektet!

Un año ha pasado desde la última exposición del fotoreportaje "Hijos de la dictatura" en el Centro Multicultural en Fittja, Estocolmo. Desde entonces ha aparecido en mi pared del pasillo en nuestro apartamenteo en Fridhemsplan. Todas las mañanas que he salido de mi habitación, me he encontrado con los rostros de Paloma, Martin, Rodrigo y Amaral. Cada mañana he pensado que tenía que completar el proyecto y tomar el tiempo para escribir todas las entrevistas y a imprimirlas, completar un libro de fotos y reportaje. Mientras q estaban montados en la pared, todavía sentía que no había abandonado el proyecto, que aún está en marcha - pero hace unas semanas mi mamá empezó a hablar de sacar las imágenes y poner nuevas pinturas.

Por casualidad tengo una amiga que trabaja en una galería cerca de mi casa, y entonces me decidí a exponer y vender las imágenes (en lugar de empacarlas en una caja) para poder financiar la continuación del proyecto!

 Cada día que he mirado las fotos he escuchado sus historias en mi cabeza y sé que nunca me sentiré satisfecha si no compartiré sus historias a los demás que vivían la dictadura, o que están interesados ​​en saber lo que pasó con estos hijos de los presos políticos. Había muchas otras personas que entrevisté en el período 2009-2010, que no han demostrado en la exposición de fotografías, y si yo puedo tomar el tiempo para sentarme y escribir todo y encontrar un editor que quiere imprimir mi libro, creo que esto podría ser una lectura muy interesante!

El próximo paso sería traducirlo el libro al español y mostrar la expocisión en Montevideo!

Manifestación el 20 de Noviembre, 2009

Miembros de la "Coordinación Contra la Impunidad" organizan una manifestación el 20 de noviembre, 2009

 Se cierran el paso del tráfico en la calle principal de Montevideo, el 18 de Julio, hacia La Plaza de La Libertad. A lo largo de dos cuadras la calle está bloqueada con vallas y, detrás de estas, las fuerzas antidisturbios están preparados. El bloqueo ha sido levantado alrededor del Círculo militar en el caso de que, al pasar el edificio, se atosigarían los activistas de izquierda. El cortejo de manifestantes se detiene frente a la sede, donde tres personas, una de las cuales es Amaral García, dan un discurso. La muchedumbre luego sigue la marcha tranquilamente con las exclamaciones: "Se va acabar, se va acabar, se va acabar la impunidad" y "Verdad y Justicia!"

En la transición a la democracia en 1985, estableció "La Ley de la caducidad" - ley de amnistía para los crímenes cometidos por la junta y otros que habían cometido abusos contra los derechos humanos durante la dictadura. La significa que los responsables de crímenes y que participaron en la tortura durante "los años oscuros" nunca han sido castigados, algunas todavía trabajan en el ejército, y también que las familiares a los detenidos desaparecidos no pueden saber que les pasó a sus hijos/parientes.
La manifestación se llevó a cabo para expresar la decepción después el referéndum el 25 de octubre, cuando la propuesta de anular la ley de caducidad perdió por 2%. Muchos creen que la propuesta no ganó mayoría por la ignorancia que existe entre los ciudadanos uruguayos. "Por un lado, es culpa de la ley de la caducidad, el Estado hizo un buen trabajo de hacer desaparecer el problema y eliminar la parte oscura de la historia", dice Amaral. 
Nota: La organización Madres y Familiares de Detenidos Desaparecidos no participaron en la manifestación.

Medlemmar av ”Coordinación contra la impunidad” (”kordination mot straffriheten”) anordnar en manifestation den 20 november 2009  

Trafiken på huvudgatan 18 de Julio stängs av fram till La plaza de Libertad (Frihetens torg). Utmed två kvarter spärras halva gatan av med stängsel och bakom dessa står kravallpoliser redo. Det är runt militärens högkvarter man har spärrat av ifall stämningen skulle hetsa upp sig bland vänsteraktivisterna när de passerar byggnaden. Demonstrationståget stannar utanför högkvarteret där tre personer, varav en är Amaral García, håller tal. Folkmassan marscherar sedan lugnt vidare under utropen: ”Det ska ta slut, det ska ta slut, straffriheten ska upphävas” och ”Sanning och rättvisa!”

 Vid övergången till demokratin 1985 infördes ”La ley de la Caducidad” – lagen om amnesti för de brott som militären och andra statliga tjänstemän hade begått mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Lagen innebär att personer som bär ansvaret för brotten och som deltog i tortyren under ”de mörka åren” lever ostraffade och vissa arbetar än idag inom armén.

 Manifestationen hölls för att utrycka besvikelsen efter folkomröstningen den 25e oktober, då förslaget om att upphäva straffriheten förlorade med två procent. Många anser att det inte längre beror på rädslan för en ny diktatur utan ignoransen som finns bland de uruguayanska medborgarna. ”Delvis beror det på amnestilagen, staten gjorde ett för bra jobb med att få problemet att försvinna och eliminera den mörka delen i historien” kommenterar Amaral.

El expocición "Hijos de la Dictatura" - Utställningen "Diktaturens Barn"

För den som bor i Stockholm och är intresserad av att se utställningen "Diktaturens Barn" kan glädjas åt att utställningen har förlängts på Mångkulturellcentrum i Fittja (www.mkc.botkyrka.se) och sitter nu uppe till slutet av året (2010). Nästa del i projektet är att översätta utställningstexterna till spanska för att publicera här på bloggen, så att de jag intervjuade i Uruguay också kan ta del av resultatet.

Presentación del proyecto

Aquí presento los textos que he escrito para las fotos en mi expocición del reportaje en Suecia - me gustaria que cada persona que tiene opiniones de mi trabajo (o la traducción) me escribe un comentario abajo! Gracias!

Introducción

Después de haber estado en Uruguay como estudiante de intercambio (2007-2008) quería profundizar mi conocimiento del país y me decidió hacerlo como un proyecto durante el último año del liceo. En la primavera del 2009 tuve contacto con Agustín Fernández, un fotógrafo de Montevideo que se me ofreció una pasantía, y él me presentó al grupo "Niños en cautiverio político".
Durante el verano y los principios del otoño tuve contacto e-mail con Martín y Rodrigo, que fueron las personas que llegué más cerca durante el proyecto. Llegue en Uruguay en octubre 2009, justo para las elecciónes, y en noviembre empecé las charlas con Rodrigo, Martín, Paloma y Amaral, entre otras, que iba a seguir hasta la vuelta a Suecia en el fin de enero 2010.

No tengo ninguna experiencia previa en proyectos similares y durante este año tantas personas me han comentados, con voces de asombro, que trabajo ambicioso me he metido para ser tan joven... pero nunca he dicho que soy periodista o experta - solamente soy una chica curiosa que se importa de derechos humanos y que querria saber MÀS. Creo que eso me dio la mejor oportunidad - mi inocencia y desconocimiento de las políticas del Uruguay contribuyó al que el grupo me adoptó somo su protegida y se abrieron para mi en las cosas que discuten con sus amigos más cercanos. Yo era (y sigue siendo) una jóven que me lanzó en este trabajo para aprender y el grupo se sentían honrados de que una chica de Suecia quería contar su historia.

Lo que quiero mostrar aquí es su historia, sin prejuicios, pero yo no usaría la palabra objetivo - porque cómo podria yo presentar este trabajo totalmente objetivo cuando miro en mis imágenes no veo fuentes o víctimas, pero mis queridos amigos?

Kristina Beije

"Hijos de la Dictadura"

Un reportaje sobre niños que nacieron en cautiverio político - las personas que son hoy día

Entre 1973-1985 fue una dictadura militar en Uruguay. Apróximadamente 15 000 personas fueron privadas de sus derechos humanos, fueron encarcelados sin juicio y sometidos a torturas terribles. Suecia fue uno de los países que recibieron el mayor número de refugiados políticos. Hoy, 25 años más tarde, varios de los responsables permenecen impunes debido a la ley de caducidad. Muchos siguen esperando un cambio y que la sociedad algún día toma la responsabilidad de su historia oscura.

La puerta de Punta Rieles

Detrás de esta puerta comenzaron las vidas de Martín, Rodrigo y Paloma. Sus padres fueron encarcelados por su militancia en el MLN (Movimiento de Liberación National), tambien llamados Tupamaros. El guerrillero urbano que protestaron con lucha armada contra la corrupción en el gobierno uruguayo y la pobreza que había caído sobre la población de una ecala mayor durante los sesentas.

Durante sus primeros meses se arrestraron alrededor del suelo frío en la celda antes de que fueran entregados a sus abuelos. Para todos la memoria más fuerte de la infacia es las visitas al prisión. Antes que se les permitió la entrada, tenían que quitarse la ropa mientras que soportaron las burlas y amenazas de la guardia. Después de la larga espera pudieron, en el mejor de los casos, encontrarse con sus madres durante unos minutos, quienes trataron de establecer vinculos con sus hijos, por ejemplo de cantar canciones de cuna.  Otras veces las visitantes tuvieron que volver a casa sin un encuentro porque las presas eran castigados con la prohibición de contacto, a veces mensuales.

Martín Castellíni

Nacido: 29 de marzo 1973 - Madre: encarcelado 1974-1983 - Padre: detenido 5 de mayo 1974, decaparecido desde 10 de mayo 1974.

Martín con el saco de su padre.

"Pasé mi vida tratando de adivinar cómo era mi papá. Cuando era chico jugaba al basket-ball y me imaginaba a mi papá  ahí mirandome. Me rompía todo por meter pelotas en la canasta, para que él estuviera contento.

Cuando fuí creciendo, distintas persona me contaban... lo que yo hubieses querido vivir, un abrazo, una canción tocada en la guitarra, la lectura de algo que él había escrito. Ahora ecucho todos los noticieros y programas políticos que encuentro en la radio AM. Es un modo de seguir lo de él. Mi pena se hace soportable porque la transformo en relato. Si hablo, si te cuento de mi papá, el vive, vive en mi, luego en ti y en todos los que me escuchan. Y yo quiero tener un papá vivo."

Martín y su madre fueron encarcelados cuando Martín tenia tan sólo un mes de edad. Después de seis meses en prisión, junto con su mamá, Martín fue entregado a sus abuelos en Salto y durante los doce años que su madre estaba en la carcél Martín viajó seis horas en omnibús, cada quince días, hasta la capital para las visitas. Cuando la madre salió del carcél en 1983 su salud era demasiado pobre para que ella pudiera cuidar  su hijo ella sola y continuaron vivir con los abuelos.

La madre de Martín no había participado, de ninguna manera, en la política y la militancia contra la junta militar, pero fue encarcelada durante la dictatura porque su esposo era un líder de Tupamaros. 

El saco es lo único que Martín tiene como memoria de su papá - quien fue arrastrado de su celda en 1974 y luego nunca apareció. Lo último que Martín sabe de su papá es que los compañeros de celda le oyeron gritar "Soy de Salto y tengo un hijo" antes que los militares se lo llevaron. El saco fue llevado y atentido por un compañero de celda hasta el año 2007, cuando conoció a Martín y le dio el saco.

Hoy día Martín trabaja como contador y vive con su novia y suegra en Montevideo. Martín ahora está esperando a su primero hijo, un chico llamado Mateo.

"Ninguna ley te puede impedir que busces tus raíces. No voy a dejar de buscar respuestas a quién era mi papá sólo porque una ley me dice que no puedo saber que le pasó!"