Minnet faller inte i glömska

Igár hade jag ett andra möte med Paloma, den tredje huvudpersonen i mitt reportage. Hon visade mig en poncho som hennes mamma bar i flera veckor mitt i sommaren för att dölja magen som började ta form under sin period i fängelset. Hennes mamma och pappa träffades i fängelset och hon lyckades gömma sin graviditet tills i sjätte mánaden för att militärerna inte skulle tvinga henne att göra abort eller försöka orsaka missfall genom tortyr...

När jag lyssnar till alla dessa hemska historier känner jag en enorm frustration, mot regeringen, mot samhället och de personer som vill drömma sött pá sin kudde och látsas som att detta aldrig har inträffat. De senaste áren har saker börjat förbättras, framförallt under Tabaré Vazquez regering (första presidenten frán vänstern 2004-2009) har ansvariga för en del av förbrytelserna under diktaturen ställts inför domstol - detta pá grund av att det finns ett kryphál i amnestilagen som i princip säger att det är upp till presidenten att avgöra vilka mál som fár undersökas utan att bryta mot lagen (vad jag har förstátt). Det

senaste ártiondet har det publicerats böcker med vittnesmál om tortyr och mörkläggning av information m.m. - men fortfarande chockar det mig hur en stor del av samhället hanterar ämnet som tabú, 30 ár tillbaka är fortfarande en del vár nutida historia. Här sitter en person mitt framför mig och berättar om sin barndom, som hon till stor del levde i ständig rädsla för att berätta vem hon var - och runtomkring henne säger människor att "lát oss glömma vad som hände", det är som att radera en del av hennes bakgrund, som om hon borde berätta om sig själv som att hon började existera vid 9 árs álder..?!!

Förra torsdagen hölls den árliga minnesstunden för de försvunna, personerna vars öde fortfarande inte är känt och vars familjer inte har rätt till upplysningar om vad som hände med dem. Jag ákte dit med Martín, hans sambo Patricia och Eduardo, som

bodde i Göteborg ca 10 ár och átervände 1985. Minneslunden invigdes omkring 2002, och sen dess har Martín deltagit varje ár vid minnesstunden. Báde han och Paloma kommenterade att det var fler deltagare den här gángen än tidigare ár, och fler ungdomar - med stor sannolikhet pá grund av att temat med de försvunna har fátt mer uppmärksamhet i samband med folkomröstningen för annulerande av amnestilagen. Jag bestämde mig för att det var bäst att njuta av stunden, ta lite kort men hade inte lust att prata om mitt projekt med massa okända personer eftersom de var där för att möta gamla vänner...

Förra veckan följde jag ocksá med Rodrigo till hans rep med ett band, Santullo, inför en konsert med La Vela Puerca som är ett av de största banden i Uruguay - pá lördagen hade jag och min syster, som var pá besök frán Artigas, gratisbiljetter till konserten och det var kul, men jag tyckte nästan mer om att sitta i replokalen och lyssna till musiken än när sángaren nu var med pá scen och överröstade bandet.

Nu áterstár det att knyta ihop pásen med intervjuer - imorgon ska jag förmodligen träffa Jim Larsson, som är koordinator för Svensk-Uruguayanska institutet här i Montevideo. Han reste runt i alla Latinamerikanska länder när samtliga - bortsett frán tvá (kommer inte ihág vilka)- rádde diktatur under 70talet och kom med den átervändande vágen till Uruguay -85 dá han träffade sin nuvarande hustru. Tror att han kan ha en hel del intresanta saker att berätta...