Lyckorus på Montevideos gator

Nyss hälsade jag på min granne i porten intill, syster till en kompis från Artigas. Berättade att jag var ute och dansade med på gatorna igår och njöt av folkets glädje över Mujicas seger, trots att jag inte deltog i valet - "Glädjen?! Nä, vi är sorgsna inte glada" sa hon innan hon försvann in genom sin port...

(bilden är tagen från lavoz.com.ar)

Igår avgjordes andra omgången i presidentvalet mellan Lacalle( Partido Nacional - traditionella partiet) och Mujica "El Pepe" (Frente Amplio - vänsterkoalitionen). Det var väntat att Mujica skulle vinna nu när valet bara stod mellan två kandidater och med 53% av rösterna firade Frente Amplisterna på Montevideos gator igår, den 29 november.

Under eftermiddagen följde jag med en kompis, Rebecca Taylor (som är från USA och har studerat här i ett år), som gjorde en dokumentation om valrörelsen. Vi besökte ett antal av Frente Amplios kommittéer men lämnade sen vår utrustning i hennes lägenhet för att promenera ramblan där folket började festa redan innan vallokalerna hade stängt vid halv åtta. Hela familjer klädda med Frente Ampios flagga promenerade utmed strandvägen, biltutor och fyrverkerier hördes över hela staden. Innan vi gick ut från Rebeccas lägenhet hörde vi genom fönstret grannar tjuta "Ganó el Pepe, ganó el Pepe!!" (El Pepe vann!). Som väntat kom regnet efter halva promenaden mot platsen där Mujica skulle hålla sitt segertal - tur var att vi hade lämnat våra kameror för vi blev dyngsura i regnet men trots det tjoade vi och njöt i tumultet av folket som festade. Trots att det inte var vårt val kände vi oss som vinnare och rycktes med i glädjen! Väl framme vid gamla stan hade talet redan avslutats och folk började röra sig från platsen för nere vid stranden började det storma kraftigt, men vi följde med strömmen upp mot huvudgatan 18 de Julio där tusentals marscherade gatorna och passerade candombe-musiker och dansade till trummornas rytm. Jag njöt fullt ut av lyckan och gemenskapen som delades av folkmassan som en enda person, för något sånt här skulle jag alrig få uppleva på Stockholms gator!

Amaral eller Juan Manuel?

Igár mötte jag Amaral pá café La Diaria i Montevideo. Vi möttes utanför El Subte, som är en utställningslokal där han jobbar som roddare/utställningsansvarig, och i sin nästintill fallfärdiga, "under konstruktion", men supercharmiga bubbla (ingen expert pá märken men han sa att modellen var fransk frán 30-talet..) körde han mig till cafét - nästan att jag instinktivt höll i dörren i svängarna, utifall den skulle lossna...
Amaral är ett känt namn bland de försvunna- med sina föräldrar levde han i exil i Buenos Aires:
vid tre árs álder blir hans föräldrar bortförda av militären frán BA - de och 4 kamrater áterfinns senare i Uruguay, brutalt avrättade. Amaral adopteras av en militärfamilj i Buenos Aires - i Uruguay letar hans släktingar efter honom men Amaral växer upp med en identitet som Juan Manuel, argentinare, och när han frágar sina adoptivföräldrar om varför han har svaga minnen frán en tid med en annan mamma och pappa säger de att han bara har drömt...
När Amaral har 14 ár áterfinns han med hjälp frán Las madres de la plaza mayo:

"Yo llegué al terminal en Montevideo y me encontré con un montón de gente que esperaba a un tipo Amaral, pero quien era? Yo, me llamaba Juan Manuel...? ... Vos me preguntás cómo reaccioné cuando me enteré de que me mentieron toda mi vida - sigo reaccionando! Todavía no sé como tratarlo - todavía no entiendo cómo pudieron hacerme eso..."

(Jag anlände till terminalen i Montevideo och fann mig bland en massa personer som väntade pá nágon typ Amaral Garcia, men vem var det? Jag, mitt namn var Juan Manuel...? ... Du frágar mig hur jag reagerade när jag fick reda pá att de hade ljugit för mig hela mitt liv - jag fortsätter att reagera! Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det - jag förstár fortfarande inte hur de kunde göra sá mot mig...")

Jag och Amaral hann inte prata en längre stund för efter ens stund pá kafét inledde de ett gruppsamtal och spelade in nágot program - tidningens kafé som det är - men vi bestämde ett nytt möte till nästa vecka och han tog mig pá ännu en vansinnesfärd i Montevideo, som jag mer än njöt av, vi hämtade upp hans kompis - jag lyfte dörren upp och snett framát för att korva mig in i baksätet och höll nästan pá att bli av med bildörren som öppnades i första svängen :D och blev avsläppt nära mitt studenthem vid Plaza de los 33.

En kavaj en historia

I fredags(ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen av bloggen, datorn har en benägenhet att komplicera mer än att underlätta min vardag...)tillbringade jag ännu en eftermiddag med El grupo SER på sjukhuset Pereira Rossel och för varje dag blir jag än mer medveten om vad deras närvaro och aktiviteter gör för barnen på sjukhuset.

På väg hemåt har jag fortfarande tankarna hos den 6-åriga pojken som överlevt en trafikolycka.... när jag inser att en del av 18 de Julio (Montevideos huvudgata) är delvis avspärrad med ett staket bakom vilket ett femtiotal kravall poliser står avvaktande med likgiltiga miner.

Avspärrningen utgör ett antal hus utmed gatan, och varav ett har arméns emblem. Strax därpå får jag veta av damen bredvid mig att det

är en vänsterorganisation som ska ha en demonstration mot amnestilagen. Jag förstår inte riktigt syftet med att hålla en manifestation när folkomröstningen redan är avslutad men jag stannar kvar för att se vad som händer och är redo med kameran. Jag följer med demonstrationståget fram till plaza Cagancha/även kallad Libertad(frihet) och tar kort på rörelsen.

Precis när jag lägger ner kameran hör jag någon ropa mitt namn och jag vänder mig om för att möta Agustin Fernandez, fotografen som jag praktiserar med. Han är inte där för att fotografera, är på väg till en pub med ett par vänner, och säger att manifestationen är inte särskilt organiserad (och jag fick svar på varför det inte var så många deltagare och mitt antagande att många gick med bara för att vråla, däribland de som promenerade med en liter Pilsen i handen). Han säger att de flesta med förvunna familjemedlemmar inte heller stödjer manifestationen.

I lördags hade jag mitt andra möte med Martín i hans lägenhet. Återigen delade vi en mate men lämnade den här gången amnestilagen åt sidan för att prata om hans barndom. Hans pappa är en av de försvunna, år 1974 fördes han bort av militären men därefter vet familjen inget om var hans kropp vilar. De personer som benämns som "försvunna" blev med stor sannolikhet avrättade av militärer, men benämns som försvunna eftersom deras kroppar aldrig har kunnat återfinnas. Martín berättar att han har gjort egna undersökningar om sin pappa. Amnestilagen hindrar honom från att ta del av informationen som armén förmodligen har om var och när han begravdes men från sin pappas kamrater har han fått berättat för sig lite om hur hans pappa var. Han vet till exempel att hans pappa tyckte om att spela gitarr..

För Martín har det inte så stor betydelse att de ansvariga för hans pappas död straffas; "det kanske är lite starkt att säga så, men vad jag menar är att det som har betydelse för mig är att lära känna vem min pappa var och vad som hände med honom". Det sista han vet om sin pappa är att kamrater i cellerna intill hörde honom skrika "jag är från Salto, jag har en son" innan han fördes bort. I cellen förblev en hög med kläder, varav en kavaj som hans cellkamrat bad om tillåtelse att få använda eftersom han frös. Den kavajen har kamraten sen dess bevarat under alla år och för ca 6 år sedan lämnade han den åter till Martín efter att kamratens son hade hört Martín prata på en minnesdag för de försvunna. Martín tar fram kavajen, som han har förvarad i emballage i sin garderob, och håller upp den framför mig. Den är välbevarad och inte trasig någonstans, men färgen är mattad brun och tygets kvalité avslöjar att den bär på en lång historia. En historia som jag inte ens vill föreställa mig och när jag tittar på kavajen känns det som att jag har ett skelett framför mig... Det var en väldigt stark upplevelse och jag förstår att kavajen betyder mycket mer för Martín än något annat arvegods.

Ett land utan kollektivt medvetande

Igår mötte jag R för första gången i hans lägenhet och han bjöd mig på äkta bryggkaffe (lycka, efter att ha konsumerat snabbkaffe dagarna i ända).

Efter att ha bott i Sverige under största delen av sin barndom flyttade han tillbaka till Uruguay vid 23 års ålder och därför kunde vi blanda svenska och spanska om vartannat under samtalet, vilket både underlättade och förvirrade en aning! Under två timmar fick jag många frågetecken om det Uruguayanska samhället uppklarade. Eftersom R återvände till Uruguay vid vuxen ålder kan han se på samhället ur ett bredare perspektiv och prata om ämnen som andra Uruguayaner inte vill beröra. Han säger till exempel att han skäms över ignoransen och latheten som finns bland de Uruguayanska medborgarna, som inte vill ta ansvar för vad som hänt i det förflutna eller anstränga sig för att förbättra sin levnadsstandard:

"Det finns inget kollektivt medvetande, folket saknar stolhet över sitt land. Uruguays storhetstid var under 50-talet, människor pratar fortfarande om när Uruguay vann mot Brasilien i världsmästerskapet i fotboll, det var för 60 år sedan! Jag brukar säga att det var ett misstag att vinna den matchen för människor blickar fortfarande tillbaka på den här perioden i historien och då är det som de fortsätter stirra in i en vägg - man säger att `det här landet har gått utför de senaste femtio åren´ (éste paìs está como el culo hace 50 años). För femtio år sen var Uruguay egentligen ett rikt land på grund av att världen befann sig i krig och det här landet sålde mat till hela världen... så samtidigt är det tvetydigt varför ekonomin gick så bra - kanske måste det komma ännu ett världskrig för att Uruguay åter ska bli rikt igen?!"

I torsdags träffade jag också M - han och R är två väldigt intressanta och sympatiska personer men som med så liknande förflutna har haft väldigt olika förutsättningar i livet och olika inställningar till sin historia. På grund av att R växte upp i Sverige har han kunnat distansera sig från sitt förflutna och han har aldrig sett på sig själv som ett offer utan började först 2007(då gruppen "Niños nacidos en cautivierio" förenades för första gången) ta reda på mer om vad som hade hänt honom som bäbis. M däremot har hela livet burit på tyngden av det förflutna och stora delar av sitt vuxna liv har han ägnat åt att försöka ta reda på vem hans pappa var, hans pappa som var en av de som "försvann" och som han aldrig fick lära känna.

Angående La ley de Caducidad (amnestilagen) säger de bland annat så här:

M: - Det finns ingen lag som kan säga åt mig att sluta söka svar till vad som hände med min pappa! Att annuleringen inte gick igenom i folkomröstningen gjorde mig väldigt ledsen eftersom vi aldrig kan få tillbaka alla dessa år som lagen har existerat, men vi kan röra oss framåt och klara upp tvivel som hindrar oss från att berätta vår historia.

R: - Lagen representerar för mig en avsaknad av att vilja vara ett land, avsaknad av mod för att klara upp vad som hände och fortsätta framåt. Till viss del önskar jag att lagen upphävs bara för att slippa påminnas om det som hänt, för att kunna lämna det bakom mig.

Tillbaka i Montevideo

Efter en vecka i kvalmiga 40 grader i Artigas och dagar då jag mest tagit det lugnt och, vi kan kalla det, förberett mig mentalt inför projektet satte jag mig på bussen till Montevideo i måndags. Under en resa på 8 timmar skumpandes fram över 90 mil av betesmark, kullar och kor så långt ögat kunde nå, hade jag mycket tid till att fundera... för det första tänkte jag mycket på träden. Jag minns att jag under mitt första besök här gladdes åt att landet hade lite skog i alla fall när jag spikraka tallar svischade förbi utanför bussfönstret. Den här gången lägger jag bara märke till all den döda mark emellan trädet, ingenting växer där - ingen mullig skogsterräng bara skrumpna löv och grenar. Efter att ha sett en väldigt bra dokumentär om utländska företags intressen av pappersbruk i Uruguay (se Pengar växer på träd: http://vimeo.com/4927647) ingav de snabbväxande och själlösa träden mig inte längre någon glädje. Istället tänkte jag bara på alla bönder och boskapsuppfödare som lämnat sin mark och flyttat in till staden för att söka lyckan och övergett sina förfäders traditionella arbete. Varför har människor denna ständiga envishet med att försöka pracka på naturen en vegetation den inte är gjord för?

Det fick mig i alla fall att tänka på hur fel man kan uppleva olika saker beroende på brist på information.

Häromdagen fick min kompis Grabriela ett sms av sin pojkväns syster, där det stod:

"Envia Tupamaros asesinos al *609 y ganate una estadia para dos

personas en una TATUCERA atendida por PEPE Y LUCIA. No seas NABO no te lo pierdes"

"Sänd mördare Tupamaros till *609 och vinn en vistelse för två personer på en tutucera arrangerad av PEPE och LUCIA (Frente amplios presidentkandidat och hans fru). Var inte en kålrot, missa inte chansen"

När jag frågade runt bland gänget ungdomar i Artigas vad de skulle rösta, lördagen innan valet den 25e, svarade majoriteten: Colorados. När jag frågade varför fick jag de här svaren: "Vet inte", "För att min familj alltid har röstat på dem", "För att Bordaberry verkar vara en bra kandidat" eller liknande. Inte en enda kunde förklara mer detaljerat vad partiet hade för löften "bättre säkerhet och sjukvård" fick jag höra men sen var det blankt. Bland de jag frågar använder samtliga angrepp mot Frente Amplio, blundar för vad de har åstadkommit under sina år som regering och kallar dem blint för mördare. Är inte de 14 år i fängelse som Mujica fick genomlida under tortyr och ohumana omständigheter ett straff nog?

De flesta verkade ha nöjt sig med sina föräldrars åsikter för att de inte hade tillräckligt intresse att ta reda på information själva - däremot stöttar de partiet med stort engagemang och åker runt i stan med flaggan fladdrandes i vinden och festandes som om de hejjar för ett fotbollslag...

På frågan varför han stöttar Colorados svarar Elvis kraftfullt: "För att Frente Amplio är ett skit-parti och Mujica (Pepe) är en mördare".   Det rör inte honom i ryggen att människor blev torterade i fängelserna under diktaturen, de var ju rebeller!

Jag försöker inte propagera för Frente Amplio, i ett val där jag inte ens har rätt att rösta, och jag stöttar inte våldshandlingarna som en del av Tupamaros begick i sin kamp mot den korrupta staten och armén - men det jag absolut är emot är de brott mot de mänskliga rättigheter som begicks av armén i en kamp - som inte, icke, utfärdades mot

enbart personerna som utförde en väpnad revolution utan mot kommunismen, socialismen och besläktade ideologier och därmed alla som stöttade den, INKLUSIVE barn och anhöriga i deras närhet! Men ungdomar som Elvis verkar inte se att det fanns en anledning till varför grupper som Tupamaros gjorde uppror mot staten. Han verkar i alla fall lite eftertänksam när jag påpekar att hundratals personer(och många lika unga som han) blev fängslade och torterade utan att behövt ha gjort mycket mer än att måla ett ord på en vägg, eller befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Men han visar inte mycket intresse för att ta reda på mer om vad som hände utöver vad hans föräldrar har berättat för honom.