Igár mötte jag Amaral pá café La Diaria i Montevideo. Vi möttes utanför El Subte, som är en utställningslokal där han jobbar som roddare/utställningsansvarig, och i sin nästintill fallfärdiga, "under konstruktion", men supercharmiga bubbla (ingen expert pá märken men han sa att modellen var fransk frán 30-talet..) körde han mig till cafét - nästan att jag instinktivt höll i dörren i svängarna, utifall den skulle lossna...
Amaral är ett känt namn bland de försvunna- med sina föräldrar levde han i exil i Buenos Aires:
vid tre árs álder blir hans föräldrar bortförda av militären frán BA - de och 4 kamrater áterfinns senare i Uruguay, brutalt avrättade. Amaral adopteras av en militärfamilj i Buenos Aires - i Uruguay letar hans släktingar efter honom men Amaral växer upp med en identitet som Juan Manuel, argentinare, och när han frágar sina adoptivföräldrar om varför han har svaga minnen frán en tid med en annan mamma och pappa säger de att han bara har drömt...
När Amaral har 14 ár áterfinns han med hjälp frán Las madres de la plaza mayo:
"Yo llegué al terminal en Montevideo y me encontré con un montón de gente que esperaba a un tipo Amaral, pero quien era? Yo, me llamaba Juan Manuel...? ... Vos me preguntás cómo reaccioné cuando me enteré de que me mentieron toda mi vida - sigo reaccionando! Todavía no sé como tratarlo - todavía no entiendo cómo pudieron hacerme eso..."
(Jag anlände till terminalen i Montevideo och fann mig bland en massa personer som väntade pá nágon typ Amaral Garcia, men vem var det? Jag, mitt namn var Juan Manuel...? ... Du frágar mig hur jag reagerade när jag fick reda pá att de hade ljugit för mig hela mitt liv - jag fortsätter att reagera! Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det - jag förstár fortfarande inte hur de kunde göra sá mot mig...")
Jag och Amaral hann inte prata en längre stund för efter ens stund pá kafét inledde de ett gruppsamtal och spelade in nágot program - tidningens kafé som det är - men vi bestämde ett nytt möte till nästa vecka och han tog mig pá ännu en vansinnesfärd i Montevideo, som jag mer än njöt av, vi hämtade upp hans kompis - jag lyfte dörren upp och snett framát för att korva mig in i baksätet och höll nästan pá att bli av med bildörren som öppnades i första svängen :D och blev avsläppt nära mitt studenthem vid Plaza de los 33.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar