Minnet faller inte i glömska

Igár hade jag ett andra möte med Paloma, den tredje huvudpersonen i mitt reportage. Hon visade mig en poncho som hennes mamma bar i flera veckor mitt i sommaren för att dölja magen som började ta form under sin period i fängelset. Hennes mamma och pappa träffades i fängelset och hon lyckades gömma sin graviditet tills i sjätte mánaden för att militärerna inte skulle tvinga henne att göra abort eller försöka orsaka missfall genom tortyr...

När jag lyssnar till alla dessa hemska historier känner jag en enorm frustration, mot regeringen, mot samhället och de personer som vill drömma sött pá sin kudde och látsas som att detta aldrig har inträffat. De senaste áren har saker börjat förbättras, framförallt under Tabaré Vazquez regering (första presidenten frán vänstern 2004-2009) har ansvariga för en del av förbrytelserna under diktaturen ställts inför domstol - detta pá grund av att det finns ett kryphál i amnestilagen som i princip säger att det är upp till presidenten att avgöra vilka mál som fár undersökas utan att bryta mot lagen (vad jag har förstátt). Det

senaste ártiondet har det publicerats böcker med vittnesmál om tortyr och mörkläggning av information m.m. - men fortfarande chockar det mig hur en stor del av samhället hanterar ämnet som tabú, 30 ár tillbaka är fortfarande en del vár nutida historia. Här sitter en person mitt framför mig och berättar om sin barndom, som hon till stor del levde i ständig rädsla för att berätta vem hon var - och runtomkring henne säger människor att "lát oss glömma vad som hände", det är som att radera en del av hennes bakgrund, som om hon borde berätta om sig själv som att hon började existera vid 9 árs álder..?!!

Förra torsdagen hölls den árliga minnesstunden för de försvunna, personerna vars öde fortfarande inte är känt och vars familjer inte har rätt till upplysningar om vad som hände med dem. Jag ákte dit med Martín, hans sambo Patricia och Eduardo, som

bodde i Göteborg ca 10 ár och átervände 1985. Minneslunden invigdes omkring 2002, och sen dess har Martín deltagit varje ár vid minnesstunden. Báde han och Paloma kommenterade att det var fler deltagare den här gángen än tidigare ár, och fler ungdomar - med stor sannolikhet pá grund av att temat med de försvunna har fátt mer uppmärksamhet i samband med folkomröstningen för annulerande av amnestilagen. Jag bestämde mig för att det var bäst att njuta av stunden, ta lite kort men hade inte lust att prata om mitt projekt med massa okända personer eftersom de var där för att möta gamla vänner...

Förra veckan följde jag ocksá med Rodrigo till hans rep med ett band, Santullo, inför en konsert med La Vela Puerca som är ett av de största banden i Uruguay - pá lördagen hade jag och min syster, som var pá besök frán Artigas, gratisbiljetter till konserten och det var kul, men jag tyckte nästan mer om att sitta i replokalen och lyssna till musiken än när sángaren nu var med pá scen och överröstade bandet.

Nu áterstár det att knyta ihop pásen med intervjuer - imorgon ska jag förmodligen träffa Jim Larsson, som är koordinator för Svensk-Uruguayanska institutet här i Montevideo. Han reste runt i alla Latinamerikanska länder när samtliga - bortsett frán tvá (kommer inte ihág vilka)- rádde diktatur under 70talet och kom med den átervändande vágen till Uruguay -85 dá han träffade sin nuvarande hustru. Tror att han kan ha en hel del intresanta saker att berätta...

Lyckorus på Montevideos gator

Nyss hälsade jag på min granne i porten intill, syster till en kompis från Artigas. Berättade att jag var ute och dansade med på gatorna igår och njöt av folkets glädje över Mujicas seger, trots att jag inte deltog i valet - "Glädjen?! Nä, vi är sorgsna inte glada" sa hon innan hon försvann in genom sin port...

(bilden är tagen från lavoz.com.ar)

Igår avgjordes andra omgången i presidentvalet mellan Lacalle( Partido Nacional - traditionella partiet) och Mujica "El Pepe" (Frente Amplio - vänsterkoalitionen). Det var väntat att Mujica skulle vinna nu när valet bara stod mellan två kandidater och med 53% av rösterna firade Frente Amplisterna på Montevideos gator igår, den 29 november.

Under eftermiddagen följde jag med en kompis, Rebecca Taylor (som är från USA och har studerat här i ett år), som gjorde en dokumentation om valrörelsen. Vi besökte ett antal av Frente Amplios kommittéer men lämnade sen vår utrustning i hennes lägenhet för att promenera ramblan där folket började festa redan innan vallokalerna hade stängt vid halv åtta. Hela familjer klädda med Frente Ampios flagga promenerade utmed strandvägen, biltutor och fyrverkerier hördes över hela staden. Innan vi gick ut från Rebeccas lägenhet hörde vi genom fönstret grannar tjuta "Ganó el Pepe, ganó el Pepe!!" (El Pepe vann!). Som väntat kom regnet efter halva promenaden mot platsen där Mujica skulle hålla sitt segertal - tur var att vi hade lämnat våra kameror för vi blev dyngsura i regnet men trots det tjoade vi och njöt i tumultet av folket som festade. Trots att det inte var vårt val kände vi oss som vinnare och rycktes med i glädjen! Väl framme vid gamla stan hade talet redan avslutats och folk började röra sig från platsen för nere vid stranden började det storma kraftigt, men vi följde med strömmen upp mot huvudgatan 18 de Julio där tusentals marscherade gatorna och passerade candombe-musiker och dansade till trummornas rytm. Jag njöt fullt ut av lyckan och gemenskapen som delades av folkmassan som en enda person, för något sånt här skulle jag alrig få uppleva på Stockholms gator!

Amaral eller Juan Manuel?

Igár mötte jag Amaral pá café La Diaria i Montevideo. Vi möttes utanför El Subte, som är en utställningslokal där han jobbar som roddare/utställningsansvarig, och i sin nästintill fallfärdiga, "under konstruktion", men supercharmiga bubbla (ingen expert pá märken men han sa att modellen var fransk frán 30-talet..) körde han mig till cafét - nästan att jag instinktivt höll i dörren i svängarna, utifall den skulle lossna...
Amaral är ett känt namn bland de försvunna- med sina föräldrar levde han i exil i Buenos Aires:
vid tre árs álder blir hans föräldrar bortförda av militären frán BA - de och 4 kamrater áterfinns senare i Uruguay, brutalt avrättade. Amaral adopteras av en militärfamilj i Buenos Aires - i Uruguay letar hans släktingar efter honom men Amaral växer upp med en identitet som Juan Manuel, argentinare, och när han frágar sina adoptivföräldrar om varför han har svaga minnen frán en tid med en annan mamma och pappa säger de att han bara har drömt...
När Amaral har 14 ár áterfinns han med hjälp frán Las madres de la plaza mayo:

"Yo llegué al terminal en Montevideo y me encontré con un montón de gente que esperaba a un tipo Amaral, pero quien era? Yo, me llamaba Juan Manuel...? ... Vos me preguntás cómo reaccioné cuando me enteré de que me mentieron toda mi vida - sigo reaccionando! Todavía no sé como tratarlo - todavía no entiendo cómo pudieron hacerme eso..."

(Jag anlände till terminalen i Montevideo och fann mig bland en massa personer som väntade pá nágon typ Amaral Garcia, men vem var det? Jag, mitt namn var Juan Manuel...? ... Du frágar mig hur jag reagerade när jag fick reda pá att de hade ljugit för mig hela mitt liv - jag fortsätter att reagera! Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det - jag förstár fortfarande inte hur de kunde göra sá mot mig...")

Jag och Amaral hann inte prata en längre stund för efter ens stund pá kafét inledde de ett gruppsamtal och spelade in nágot program - tidningens kafé som det är - men vi bestämde ett nytt möte till nästa vecka och han tog mig pá ännu en vansinnesfärd i Montevideo, som jag mer än njöt av, vi hämtade upp hans kompis - jag lyfte dörren upp och snett framát för att korva mig in i baksätet och höll nästan pá att bli av med bildörren som öppnades i första svängen :D och blev avsläppt nära mitt studenthem vid Plaza de los 33.

En kavaj en historia

I fredags(ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen av bloggen, datorn har en benägenhet att komplicera mer än att underlätta min vardag...)tillbringade jag ännu en eftermiddag med El grupo SER på sjukhuset Pereira Rossel och för varje dag blir jag än mer medveten om vad deras närvaro och aktiviteter gör för barnen på sjukhuset.

På väg hemåt har jag fortfarande tankarna hos den 6-åriga pojken som överlevt en trafikolycka.... när jag inser att en del av 18 de Julio (Montevideos huvudgata) är delvis avspärrad med ett staket bakom vilket ett femtiotal kravall poliser står avvaktande med likgiltiga miner.

Avspärrningen utgör ett antal hus utmed gatan, och varav ett har arméns emblem. Strax därpå får jag veta av damen bredvid mig att det

är en vänsterorganisation som ska ha en demonstration mot amnestilagen. Jag förstår inte riktigt syftet med att hålla en manifestation när folkomröstningen redan är avslutad men jag stannar kvar för att se vad som händer och är redo med kameran. Jag följer med demonstrationståget fram till plaza Cagancha/även kallad Libertad(frihet) och tar kort på rörelsen.

Precis när jag lägger ner kameran hör jag någon ropa mitt namn och jag vänder mig om för att möta Agustin Fernandez, fotografen som jag praktiserar med. Han är inte där för att fotografera, är på väg till en pub med ett par vänner, och säger att manifestationen är inte särskilt organiserad (och jag fick svar på varför det inte var så många deltagare och mitt antagande att många gick med bara för att vråla, däribland de som promenerade med en liter Pilsen i handen). Han säger att de flesta med förvunna familjemedlemmar inte heller stödjer manifestationen.

I lördags hade jag mitt andra möte med Martín i hans lägenhet. Återigen delade vi en mate men lämnade den här gången amnestilagen åt sidan för att prata om hans barndom. Hans pappa är en av de försvunna, år 1974 fördes han bort av militären men därefter vet familjen inget om var hans kropp vilar. De personer som benämns som "försvunna" blev med stor sannolikhet avrättade av militärer, men benämns som försvunna eftersom deras kroppar aldrig har kunnat återfinnas. Martín berättar att han har gjort egna undersökningar om sin pappa. Amnestilagen hindrar honom från att ta del av informationen som armén förmodligen har om var och när han begravdes men från sin pappas kamrater har han fått berättat för sig lite om hur hans pappa var. Han vet till exempel att hans pappa tyckte om att spela gitarr..

För Martín har det inte så stor betydelse att de ansvariga för hans pappas död straffas; "det kanske är lite starkt att säga så, men vad jag menar är att det som har betydelse för mig är att lära känna vem min pappa var och vad som hände med honom". Det sista han vet om sin pappa är att kamrater i cellerna intill hörde honom skrika "jag är från Salto, jag har en son" innan han fördes bort. I cellen förblev en hög med kläder, varav en kavaj som hans cellkamrat bad om tillåtelse att få använda eftersom han frös. Den kavajen har kamraten sen dess bevarat under alla år och för ca 6 år sedan lämnade han den åter till Martín efter att kamratens son hade hört Martín prata på en minnesdag för de försvunna. Martín tar fram kavajen, som han har förvarad i emballage i sin garderob, och håller upp den framför mig. Den är välbevarad och inte trasig någonstans, men färgen är mattad brun och tygets kvalité avslöjar att den bär på en lång historia. En historia som jag inte ens vill föreställa mig och när jag tittar på kavajen känns det som att jag har ett skelett framför mig... Det var en väldigt stark upplevelse och jag förstår att kavajen betyder mycket mer för Martín än något annat arvegods.

Ett land utan kollektivt medvetande

Igår mötte jag R för första gången i hans lägenhet och han bjöd mig på äkta bryggkaffe (lycka, efter att ha konsumerat snabbkaffe dagarna i ända).

Efter att ha bott i Sverige under största delen av sin barndom flyttade han tillbaka till Uruguay vid 23 års ålder och därför kunde vi blanda svenska och spanska om vartannat under samtalet, vilket både underlättade och förvirrade en aning! Under två timmar fick jag många frågetecken om det Uruguayanska samhället uppklarade. Eftersom R återvände till Uruguay vid vuxen ålder kan han se på samhället ur ett bredare perspektiv och prata om ämnen som andra Uruguayaner inte vill beröra. Han säger till exempel att han skäms över ignoransen och latheten som finns bland de Uruguayanska medborgarna, som inte vill ta ansvar för vad som hänt i det förflutna eller anstränga sig för att förbättra sin levnadsstandard:

"Det finns inget kollektivt medvetande, folket saknar stolhet över sitt land. Uruguays storhetstid var under 50-talet, människor pratar fortfarande om när Uruguay vann mot Brasilien i världsmästerskapet i fotboll, det var för 60 år sedan! Jag brukar säga att det var ett misstag att vinna den matchen för människor blickar fortfarande tillbaka på den här perioden i historien och då är det som de fortsätter stirra in i en vägg - man säger att `det här landet har gått utför de senaste femtio åren´ (éste paìs está como el culo hace 50 años). För femtio år sen var Uruguay egentligen ett rikt land på grund av att världen befann sig i krig och det här landet sålde mat till hela världen... så samtidigt är det tvetydigt varför ekonomin gick så bra - kanske måste det komma ännu ett världskrig för att Uruguay åter ska bli rikt igen?!"

I torsdags träffade jag också M - han och R är två väldigt intressanta och sympatiska personer men som med så liknande förflutna har haft väldigt olika förutsättningar i livet och olika inställningar till sin historia. På grund av att R växte upp i Sverige har han kunnat distansera sig från sitt förflutna och han har aldrig sett på sig själv som ett offer utan började först 2007(då gruppen "Niños nacidos en cautivierio" förenades för första gången) ta reda på mer om vad som hade hänt honom som bäbis. M däremot har hela livet burit på tyngden av det förflutna och stora delar av sitt vuxna liv har han ägnat åt att försöka ta reda på vem hans pappa var, hans pappa som var en av de som "försvann" och som han aldrig fick lära känna.

Angående La ley de Caducidad (amnestilagen) säger de bland annat så här:

M: - Det finns ingen lag som kan säga åt mig att sluta söka svar till vad som hände med min pappa! Att annuleringen inte gick igenom i folkomröstningen gjorde mig väldigt ledsen eftersom vi aldrig kan få tillbaka alla dessa år som lagen har existerat, men vi kan röra oss framåt och klara upp tvivel som hindrar oss från att berätta vår historia.

R: - Lagen representerar för mig en avsaknad av att vilja vara ett land, avsaknad av mod för att klara upp vad som hände och fortsätta framåt. Till viss del önskar jag att lagen upphävs bara för att slippa påminnas om det som hänt, för att kunna lämna det bakom mig.

Tillbaka i Montevideo

Efter en vecka i kvalmiga 40 grader i Artigas och dagar då jag mest tagit det lugnt och, vi kan kalla det, förberett mig mentalt inför projektet satte jag mig på bussen till Montevideo i måndags. Under en resa på 8 timmar skumpandes fram över 90 mil av betesmark, kullar och kor så långt ögat kunde nå, hade jag mycket tid till att fundera... för det första tänkte jag mycket på träden. Jag minns att jag under mitt första besök här gladdes åt att landet hade lite skog i alla fall när jag spikraka tallar svischade förbi utanför bussfönstret. Den här gången lägger jag bara märke till all den döda mark emellan trädet, ingenting växer där - ingen mullig skogsterräng bara skrumpna löv och grenar. Efter att ha sett en väldigt bra dokumentär om utländska företags intressen av pappersbruk i Uruguay (se Pengar växer på träd: http://vimeo.com/4927647) ingav de snabbväxande och själlösa träden mig inte längre någon glädje. Istället tänkte jag bara på alla bönder och boskapsuppfödare som lämnat sin mark och flyttat in till staden för att söka lyckan och övergett sina förfäders traditionella arbete. Varför har människor denna ständiga envishet med att försöka pracka på naturen en vegetation den inte är gjord för?

Det fick mig i alla fall att tänka på hur fel man kan uppleva olika saker beroende på brist på information.

Häromdagen fick min kompis Grabriela ett sms av sin pojkväns syster, där det stod:

"Envia Tupamaros asesinos al *609 y ganate una estadia para dos

personas en una TATUCERA atendida por PEPE Y LUCIA. No seas NABO no te lo pierdes"

"Sänd mördare Tupamaros till *609 och vinn en vistelse för två personer på en tutucera arrangerad av PEPE och LUCIA (Frente amplios presidentkandidat och hans fru). Var inte en kålrot, missa inte chansen"

När jag frågade runt bland gänget ungdomar i Artigas vad de skulle rösta, lördagen innan valet den 25e, svarade majoriteten: Colorados. När jag frågade varför fick jag de här svaren: "Vet inte", "För att min familj alltid har röstat på dem", "För att Bordaberry verkar vara en bra kandidat" eller liknande. Inte en enda kunde förklara mer detaljerat vad partiet hade för löften "bättre säkerhet och sjukvård" fick jag höra men sen var det blankt. Bland de jag frågar använder samtliga angrepp mot Frente Amplio, blundar för vad de har åstadkommit under sina år som regering och kallar dem blint för mördare. Är inte de 14 år i fängelse som Mujica fick genomlida under tortyr och ohumana omständigheter ett straff nog?

De flesta verkade ha nöjt sig med sina föräldrars åsikter för att de inte hade tillräckligt intresse att ta reda på information själva - däremot stöttar de partiet med stort engagemang och åker runt i stan med flaggan fladdrandes i vinden och festandes som om de hejjar för ett fotbollslag...

På frågan varför han stöttar Colorados svarar Elvis kraftfullt: "För att Frente Amplio är ett skit-parti och Mujica (Pepe) är en mördare".   Det rör inte honom i ryggen att människor blev torterade i fängelserna under diktaturen, de var ju rebeller!

Jag försöker inte propagera för Frente Amplio, i ett val där jag inte ens har rätt att rösta, och jag stöttar inte våldshandlingarna som en del av Tupamaros begick i sin kamp mot den korrupta staten och armén - men det jag absolut är emot är de brott mot de mänskliga rättigheter som begicks av armén i en kamp - som inte, icke, utfärdades mot

enbart personerna som utförde en väpnad revolution utan mot kommunismen, socialismen och besläktade ideologier och därmed alla som stöttade den, INKLUSIVE barn och anhöriga i deras närhet! Men ungdomar som Elvis verkar inte se att det fanns en anledning till varför grupper som Tupamaros gjorde uppror mot staten. Han verkar i alla fall lite eftertänksam när jag påpekar att hundratals personer(och många lika unga som han) blev fängslade och torterade utan att behövt ha gjort mycket mer än att måla ett ord på en vägg, eller befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Men han visar inte mycket intresse för att ta reda på mer om vad som hände utöver vad hans föräldrar har berättat för honom.

Día de elección - Valdag i Uruguay

Tvá dagar efter valet... har inte haft möjlighet att koppla upp mig till internet hos familjen i Artigas. För fyra dagar sen, i torsdags kväll, landade jag i Montevideo. Pá väg i taxin dagen därpá, för att ta bussen till Artigas, tittade jag ut genom fönstret och möttes av grafitti och banderoller pá varje mur och husvägg med meddelandena "Rösta ja för sanning och rättvisa, upphäv amnestilagen", "VAMO el Pepe!", "Voto Lacalle" etc och trots att valet inte páverkar mitt liv började jag ocksá känna spänningen inför valet.

Som utomstáende och med avsikten att göra ett granskande reportage försöker jag hálla en neutral stándpunkt men det är svárt att inte ryckas med i optimismen som mina vänner visar inför förändringarna med en växande social trygghet som den nuvarande regeringen, det vänsterorienterade kollasionspartiet Frente Amplio, har pábörjat... dessutom hoppas jag att se Frente Amplio vinna en andra gáng därför att jag finner det spännande att se hur ett välfärdssammhälle kan ta form pá nytt, om Frente fár möjlighet att fortsätta reformera den sociala politiken.
Idag är det tisdag och den uppspelta stämningen som lág i luften under valddagen i söndags är som bortsblást. När vi (mina värdföräldrar och jag) var pá väg till vallokalerna den morgonen, den 25e oktober, var hela staden Artigas i rörelse.
Bilar och mopeder körde runt i staden, med sitt partis flagga fladdrande utanför rutan (majoriteten med Frente Amplios röd, blá och vitrandiga). Mot eftermiddagen var gatorna fulla av människor som diskuterade vilt, paisanos(bönder) som drack sig fulla och dansade pá gatorna, pá huvudgatan trängdes bilarna med musik flödandes ur radion, överallt festandes det i väntan pá valresultatet. För mig verkade alla sá säkra pá att Frente Amplio skulle vinna mer än 51% av rösterna (vilket behövs för att de ska räknas som vinnare) och det skulle förmodligen ocksá innebära en majoritet för folkomröstningen ang en annullering av amnestilagen. Sá när det vid

tiotiden meddelades att annulleringen av amnesitlagen hade stannat pá 48,2% sjönk stämningen. Frente Amplio hade fátt 47% av rösterna, Partido Nacional (konservativa) 30%, Los Colorados (högerkonservativa) 17,5% och Partido Independiente 2,5%.
Pá mándagen var allt áter till det normala. Trots att det blir omval den 29e novemver hänger det längre ingen spänning i luften, Frente Amplio kommer med stor säkerhet att vinna men förväntan har istället ersatts av besvikelse eftersom det bara fattades tvá procent för att förslaget om att upphäva amnestilagen skulle ha gátt igenom. Tvá procent till hade inneburit att flera tusen människor som misshandlades och torterades i fängelserna under 70-och 80talet äntligen skulle fá se rättvisa skipas. Framförallt skulle det inneburit att släktingar och barn till personer som försvunnit eller mördats under den här perioden skulle kunna fá reda pá vad som hänt med deras nära och kunna göra upp med det förflutna.
Även personer som inte drabbades av diktaturens váld, i direkt bemärkelse, vill se en ändring av lagen eftersom mánga anser att Uruguay máste ta ansvar för att reda upp dess mörka historia för att kunna gá vidare. Inget folk kan tro pá ett demokratiskt samhälle som skyddar förbrytare av de mänskliga rättigheterna.
Andra, de femtiotvá procenten, vill glömma det som har hänt och inte rota i det förflutna. Min vän Pablo, bland mánga andra, säger att han tror att mánga inte röstade för en annulering pá grund av rädsla. Rädsla för att bli dömda eller rädsla bland dem som stár i samröre med de skyldiga. Framförallt vill det säga unga militärer som förmodligen har fátt pátryckningar frán sina generaler att inte rösta för förslaget.
När Lacalle, presidentkandidat för konservativa Partido Nacional, i en intervju fick frágan vad han kände inför att annuleringen inte vunnit majoritet slog han ut med händerna och svarade "Nája, folket har talat!"
Folket har talat och detta innebär att det kan dröja än mánga ár innan frágan tas upp pá nytt och barn och barnbarn fortsätter ovetandes om var deras föräldrar kan ligga begravda...

Take off

Nu står det två färdigpackade väskor i mitt rum och jag håller på med de sista förberedelserna för resan - som att ladda in lite Bruce Springsteen och Lars W som gott sällskap i datorn...

De senaste två veckorna har detta hänt:

Den 10 oktober blev jag inbjuden till Radio Che Guevara i Jakobsberg- som jag upptäckte låg i samma hus som min syster Jenny bor i (som länge hade förundrats över skylten på lyktstolpen som utmärker radion på samma sätt som gatornas namn och nu fick bekräftat att det inte var ett skämt).

Hugo Klappenbach intervjuade mig om mitt projekt och vad jag hade upplevt av Uruguay (Casa Uruguay har en halvtimme sändningstid 10:30-11:00 på lördagar, Radio Nueva América, 94.2). Jag kom dit vid tio-tiden och vi hade suttit och pratat igenom inför programmet innan det var dags för driektsändning. Trots att min spanska var knackig så flöt det på bra - tills det var dags att sätta på sig hörlurarna och hörde Hugo välkomna mig till programmet, då kändes det som att hela det spanska vokabuläret flydde ut genom ett hål i väggen! Alla på radion försäkrade mig om efteråt att det hade gått bra, men är det inte fånigt att en person som ständigt filmar och fotar andra inte står ut med att sättas inför samma granskning själv! Eller är det kanske så för de flesta som är vana att gömma sig bakom en lins?

Den känslan ska jag i varje fall försöka ta med mig på resan till Uruguay - för att komma ihåg att visa respekt för mina "modeller".

Jag har haft ett par möten med Maria "Nena" Escande, som är en fantastisk person, då vi har diskuterat Uruguays politiska historia och det politiska engagemanget i Sverige o.s.v. Efter våra samtal fick jag idéer till andra reportage, åtskillt från temat om diktaturen - t.ex. om organisationen CAIF Almendras(Centro de atención a la infancia) som arbetar för att ge barn redskap för att skapa sig en bättre framtid genom att satsta på bättre pedagogisk utbildning redan i tidig ålder. (se http://www.latice.org/milj/dm0905sv.html). Eftersom jag kommer tillbringa min första vecka och julen i Artigas ska jag passa på att besöka Bella Union (som är Uruguays fattigaste region) för ett besök hos CAIF..

Fick ett svar på mitt mail till Stockholms Fria tidning häromdan och de är intresserade av ett reportage från mitt projektarbete med diktaturens barn(!) hoppas på att kunna publicera någon artikel där.(http://www.stockholmsfria.nu/)

Nu laddar jag inför den 20 timmar långa resan till Montevideo! Är framme 22.30 den 22 oktober, dagen därpå väntar mig en 8tim lång bussresa till staden Artigas då min värdmamma och jag har planerat en "asado", en grillkväll, där resten av familjen och gästerna inte har den blekaste om vem som kommer och knackar på dörren... =D

Fortsättning följer...

Möte med Ana Valdés

Den 20 september satt jag på Södra teaterns kägelbana och lyssnade till ett samtal om författare i exil med Ana Valdés och Carlos Aguilera. Bland annat så diskuterade de kring frågan om verkets tillhörighet, i födelselandet eller där man är verksam? Ana svarade med att ifrågasätta vår beslutsamhet att alltid finna alltings ursprung;

"Mina förfäder immigrerade till Uruguay från Italien, jag flydde till Sverige -78 och är idag verksam stor del i Palestina, jag tror inte på kartor... Vi söder om Rio de la Plata har vårt ursprung på de båtar som förde oss över Atlanten!"

När samtalet var slut skyndade jag mig upp från stolen och banade mig fram till Ana, en aning nervös och ganska osäker presenterade jag mig och hade hoppats på att få berätta om mitt projekt och be om en intervju. Ana var stressad eftersom nästa föredrag skulle börja inom ett par minuter och jag hann inte säga mycket, men jag gick åtminstone därifrån med hennes mailadress och ett par dagar senare hade vi bestämt möte för en intervju i hennes hem.

Jag kom hem till Ana i söndags. Hade med mig filmkamera och tyckte att jag var väldigt väl förberedd för intervjun. Frågorna hade jag skrivit ned utifrån vad hon berättar om sin tid i fängelse i hennes senaste bok "Er tid skall komma".

Efter några trevande inledande frågor var jag helt lost och insåg att det här gick ju inte alls nå bra, här satt jag och bara repeterade vad jag hade läst om i hennes bok och fumlade mig in på personliga frågor om hennes upplevelse av fängelsetiden- jag var ute på hal is! Det var det här som jag har oroat mig för i flera veckor - här kommer jag en 19årig rookie och har ingen aning om hur jag ska gå tillväga... Som tur var hann Ana stoppa mig och frågade "Vad vill du veta egentligen? Det här kan du ju läsa om i min bok".

Jag blev lite förlägen, och, nä, ja, jag visste ju inte riktigt, jag ville väl få en uppfattning om vad som hände under diktaturen - men hon hade rätt, jag hade varit otaktisk och inte tänkt på att hon med sin bok både velat öppna och avsluta ett kapitel i sitt liv och inte någonting hon ville diskutera som hastigast under en en-timmas intervju...

Istället ledde hon in mig på de mer politiska frågorna vilka ju var det mest värdefulla med intervjun. Jag fick veta mer om Tupamaros, gerrillan som Ana blev en medlem och på grund av det blev hon fängslad 1972. Tupamaros var en politisk rörelse som trodde på revolution med hjälp av våld (inspirerade som de var av Fidel Castros kupp på Cuba) och som hade startats av missnöjda arbetare från sockerfälten i Artigas. Ett missnöje som grundade sig i förtrycket från markägarna - fortfarande idag sägs det att Uruguays markägor tillör cirka 500 familjer bland Uruguays 3 milj invånare, vilket koncentrerar landets rikedomar till en "elit".

Plan Condor berättade Ana också om, ett samarbete mellan de militära underrättelsetjänsten i Brazilien, Chile, Uruguay, Argentina, Bolivia (och senare även Ecuador och Peru) för att bekämpa kommunistiska/socialistiska rörelser och influenser i samhället - ett samarbete som stöttades av USA och där CIA var inblandade i krigsföringen mot kommunismen. Sammarbetet möjliggjorde för militärjuntorna att utbyta information mellan länderna för att spåra politiska flyktingar bortom landsgränserna och under 70- och 80 talen kidnappades och mördades uppåt 30,000 personer. I Paraguay fann man 1995 dolda dokument om Plan Condor, det s.k. "Archive of terror", bl.a. anteckningar om tortyrmetoder som testades på fångar - vilka har jämförts med metoder som användes under Bush’s administration i "kriget mot terrorismen".

(http://www.gwu.edu/~nsarchiv/NSAEBB/NSAEBB239d/index.htm)

6 veckor kvar...

Härom natten hade jag en mardröm. De senaste månaderna har jag ständigt haft drömmar om Uruguay, eftersom det är vad som kretsar i mitt huvud varje dag, och varje kväll innan jag somnar brukar jag föreställa mig minen på min pappa Kiko och systrarna Camila och Aline när jag knackar på dörren i Artigas (ska hälsa på dem under första veckan i Uruguay), mamma Sandra är den enda som vet om att jag kommer. Men den här drömmen var en typisk resfeber-dröm (måste vara något undermedvetet för jag känner mig ganska förberedd). Jag kom till flygplatsen, som var nästan lika liten som ett trädgårdsskjul, det var lite skumt och unket, en enda tjej satt på ett kontor med en dator som säkert var från 97. Jag hade panik - som för majoriteten av resorna numera så hade jag fått min biljett via mail, en e-ticket. ett par veckor efter första bokningen hade flighten ändrats, och därmed hade jag fått ett nytt mail, med nya uppgifter. När jag kom till flygplatsen insåg jag att det var den gamla biljetten jag hade med mig (!!!) och ingen aning om när flighten egentligen skulle gå! Efter mycket tjat och uppskärrat pladder hos den enda tjejen på flygplatsen så fick jag låna hennes antika dator och lyckades tillslut få ut min biljett - jag hade inte missat flighten...

Igår såg jag till att skriva ut mina nya reseuppgifter från checkmytrip.com.

Jag känner att det är dags för att sätta igång med lite intervjuer här i stockholm. Har varit i full spinn med skola, jobb och träning och inser nu att tre veckor har runnit förbi utan att jag gjort någonting konkret med projektet -känns som jag bara har besökt massa hemsidor. Ambassaden svarade på mitt mail häromdan när jag var ute o seglade med Ellen (en 1800-tals skuta med nymoderniteter) - de hänvisade mig till flera andra hemsidor för Uruguayanska föreningar i bl.a. malmö och göteborg och rekomenderade mig att ta kontakt med de svenska myndigheterna för statistik över Uruguayaner i Sverige. Tycker det var tråkigt att de inte ville ställa upp på ett möte, klarar inte att ta in massa information från internet, med all text o reklam runtomkring som stör - föredrar att ha någonting jag kan ta på som en bok, eller att ta in information från vad någon berättar...

Som medlem i Casa Uruguay i Stockholm så bör jag ta mig i kragen och ringa runt lite för att få lite intervjuer gjorda, så jag kan börja på ett utkast till reportageboken. Jag ska nog börja med María "Nena" Escandes som visade mycket entusiasm över projektet när jag träffade första gången i våras!

 

Andra september

Idag har jag pratat med en väldigt trevlig receptionist på uruguays ambassad - hon bad mig skicka projektbeskrivning och vilka frågor jag vill ha svar på så skulle diplomaterna ta sig en titt på vilken information de kan få lämna till mig!

Har åter varit i kontakt med M och R som är två av de tre huvudpersonerna i fotoreportaget. Gav dem förberedande frågor om deras föräldrar, sin barndom och starkaste minnen från denna, samt fundera över vilka platser som har varit speciella för dem och var de helst vill bli porträtterade.

Min tanke är att porträttera dem på en plats där de känner sig trygga -eller/och en plats som de känner representerar dem och ta kort på platser där en viktig händelse/vändpunkt i deras liv har ägt rum.

R berättade att han flydde med sin mor till Sverige vid fem års ålder och de bosatte sig senare i Lund, där hans mamma fortfarande bor med sin sambo - efter det har han flyttat fram och tillbaka mellan Uruguay och Sverige ett par gånger. Han är musiker och jobbar numera som producent för uruguayanska band som bl.a. La Trampa och Cuarteto de nos (en av mina favoriter bland Uruguayansk rock) och jobbade tidigare med Trakor Films i Sverige.

Nu är det dags för mig att ta bussen till jobbet för att skramla ihop pengar till projektet!

En blondin i Uruguay

Den 15 augusti 2007 lämnade jag Arlanda för att flyga över atlanten och komma till en okänd familj, som jag skulle börja att älska bara några veckor senare. Jag åkte som utbytesstudent med organisationen YFU (youth for understanding) och bodde hos värdfamiljen Franco Bodeant längst norrut i landet på gränsen till Brasilien, i staden Artigas, som många gånger inte ens är utmärkt på kartan. Under 11 månader kom jag att älska Uruguay och dess befolkning - som alltid är villiga att hjälpa och tar sig tid till att småprata. Sena kvällar med diskussioner

över en maté (en traditionell te-liknande dryck) tillsammans med mina föräldrar lärde mig mycket om landet men inte tillräckligt...

När jag kom hem till Sverige igen den 12 Juli 2008 var det svåraste jag gått igenom hittills, att anpassa sig till sitt "gamla" liv igen, jag visste inte vad som var jag längre, och det tog nog ett halvår innan jag kände mig fullt "anpassad" igen, vad det nu innebär... hur det måste kännas att fly till ett okänt land och inte veta om man någonsin kan återvända till sitt gamla liv och identitet kan jag inte föreställa mig...

Någon gång i februari det här året bestämde jag mig för att göra ett projektarbete om banden mellan Sverige och Uruguay för att skriva en reportagebok med intervjuer av människor som har slitits mellan två kulturer. Jag ville läsa på mer om Uruguays historia, för att få perspektiv på det jag hade hört nämnas i samtal då och då. Till min besvikelse, men inte stora förvåning, fanns det fattigt med litteratur om Uruguay t.o.m. på Stockholms stor stadsbibliotek, i alla fall på svenska - och den som var på spanska var så gammal att den fick plockas upp från magasinet.

Den 4 maj skickade jag mail till ett par Uruguayanska fotografer för att söka praktikplats för höstens praktikperiod. Jag fick svar av Ramiro Ozer Ami, Daniel Machado och Agustín Frenández som alla visade överraskande stort engagemang för att hjälpa mig i mitt projekt. Agustín kunde även sätta mig i arbete med en organisation (el grupo Ser) under praktikperioden och efter flera samtal via chatt med honom fick jag tips om gruppen "Niños nacidos en cautiviero". Därifrån har mitt projektarbete tagit en ny inrikting: innan jag åker till Uruguay i slutet på oktober ska jag söka upp personer som flydde från diktaturen till Sverige och spåra upp personer som satt i fängelse under diktaturen - för att göra intervjuer med de som fortfarande bor kvar i Sverige. Sen, i Uruguay är det min tanke att göra personporträtt av ett par utvalda personer som föddes i fångenskap, och ställa berättelsen om deras livsöden mot liknande personportätt av Uruguayaner som föddes i Sverige under ungefär samma period (1970-1985) av föräldrar som lyckades fly tidigare undan diktaturen. På det här sättet hoppas jag själv få en inblick i det som har format Uruguay till vad det är idag, svaren som jag inte har kunnat hitta i någon bok, och sen sprida berättelserna vidare med en reportagebok och fotoutställning - där jag även har tänkt presentera arbetet med en filmivisning av utvalda intevjuer och annan dokumentation.

Idag ska jag till Stockholms stadsbibliotek för att gräva ner mig i Stora Fondboken - bara namnet ger mig onda aningar...

På en buss i Montevideo

Hur allt startade...
En sommardag i Montevideo, kanske var det ungefär den 8 december, 2007 (tre månader sen jag landade på flygplatsen Carrasco) kliver jag på en buss i Montevideo. Busschauffören småpratar och när jag berättar att jag kommer från Sverige skriver han någonting på en gammal biljett och räcker mig pappret. OLOF - PALME. Så står det på lappen. "Bra man den där Palme, det var CIA som dödade honom"...
En sensommardag i mars 2008 ska jag ta bussen från Artigas till Rivera, rutten går genom Brasilien. Jag noterar att bolaget heter "Nystrom" och tänker att det måste vara startad av en invandrad svensk. I likhet med alla jag möter frågar mig kassörskan, som jag köper min biljett av, vart jag kommer ifrån och jag svarar Sverige. Då får jag veta att visst, ägaren av företaget hade flyttat till Sverige och gift sig med en svenska för att sen återvända till Uruguay.
Flera liknande sammanträffande stötte jag på under hela året som utbytesstudent och alltid träffade jag människor som hade släktingar, fastrar, kusiner som var från eller hade bott i Sverige. De flesta hade flytt undan diktaturen (1973-1985) och Sverige var det mest invandrarvänliga landet i Europa, för de som inte tog sig till Spanien. Där hade de sedan blivit kvar och skaffat barn, eller återvänt, som Nystrom.
När jag kom hem till Sverige öppnades en ny dörr för mig, till den sydamerikansk/svenska kulturen och trots att Uruguay och Sverige är väldigt olika, såg jag en del likheter mellan länderna, framförallt vad som invandrare och emigranter har fört med sig. Ofta när jag har pratat om mitt utbytesår har jag fått frågan "Men varför Uruguay? Var ligger det?" men också träffat på många som har någon slags koppling till landet och det var då jag fick idén att göra ett projektarbete om banden mellan Sverige och Uruguay och genom den här bloggen tänker jag berätta hur den idén har utformat sig och vad jag har träffat på i mitt sökande.
Nu ska jag träna Capoeira med GCFA gänget i Medishuset så fortsättning följer...