Fyra dagar är vad som kvarstár av min tid här i Uruguay. Känner mig ganska lugn inför átervändandet, har mycket material med mig i bagaget, fast jag kanske inte är fullt sá nöjd med foto-delen. Det är svárt när man har en bild av hur man vill att det ska se ut men sen fattas inspirationen när fotot ska tas. Har fortfarande mycket att lära med kameran...
Senaste lördagen átervände jag frán semester med familjen i Artigas. Mötte upp med tvá utbytesstudenter frán tyskland och USA - vi gick till en pub, Primata, i Pocitos med tre av deras uruguayanska vänner. Vid 4-tiden gár vi vidare hem till en av dem och efter en stund finner jag mig i en diskussion om orsaken till diktaturen med en av dem, vi kan kalla honom Enrique (för att vara helt ärlig kommer jag inte ihág hans namn...)
Enrique berättar att hans farfar blev skjuten av Tupamaros för att han var chef för Pepsi. Hans familj bestár av personer frán báda "parterna" av diktaturen, vänsteraktivister och militärer... han tycker det är fel att Mujica, med en bakgrund i guerillan och synonymt med "mördare", kan tillátas vara president. Men visst, ok säger Enrique, han har suttit sitt straff - men hans kvinna är ostraffad och hon bombade byggnader och mördade barn (ja, det var sá han sa... han kunde inte precisera sig i vilken mening hon hade mördat barn och pá frágan var han hade fátt den informationen hänvisade han till sin pappa... vars pappa hade skjutits av tupamaro, säkert en objektiv källa...)
"Fram tills ett par ár sedan berättades historien och vad som hände under diktaturen frán militärernas version, vilken var väldigt censurerad, men idag är det endast Tupamaros version som berättas - regeringen har gett pengar till vissa av militärens offer, men ingen av familjerna till Tupamaros offer har fátt samma kompensation.." säger Enrique.
Om min svenska lärare skulle läsa det här skulle hon bli ytterst nöjd för Enrique fick mig utsökt att tänka på Amos Oz och hans bok "hur man botar en fanatiker" - Enrique förklarar att han inte stödjer vad som pågick under diktaturen och att han inte vill se någondera extremism i regeringen... och fram tills att han påstår att diktaturen var orsakad av Tupamaros, att CIA aldrig satte en fot i Uruguay och att folket bad militären om hjälp för att lugna kaoset - fram tills dess kan jag förstå honom. När jag sen ifrågasätter logiken i det han just har sagt (nämligen: hur kommer det sig att nästan samtliga länder i sydamerika befann sig i diktatur under samma period utan inblanding från "utomstående makter"? Tupamaros skapade väl knappast kaos på hela kontinenten..?) då slutar han lyssna på mig och fortsätter att mala på i samma spår utan att svara på någon av mina frågor. Där ser jag de första kännetecknen för vad Amos Oz beskriver som en fanatiker, från en person som några sekunder tidigare sagt att han avskyr extremister - oförmågan att sätta sig in i en annan persons perspektiv. Men hey, killen har precis tillbringat kvällen på en bar med ett par öl och tequilashots...
Hur som helst, så fick Enrique mig ännu en gång att tänka på hur viktigt det är att historien inte tystas ned - för det kommer alltid finnas människor som minns den, det enda som händer är att historien misstolkas eller förvrängs för den som aldrig hört någonting om ämnet kommer lyssna storörat till den som berättar om kommunister som bombar och spränger barn i luften.
Det som fortsätter att fascinera mig bland min generation i Uruguay, men även äldre personer för den delen, är dubbelmoralen och motsägelserna bland de som säger att "Låt oss glömma det som varit- det förflutna är passerat och gjort är gjort" - men efter en liten stunds diskussion visar det sig att de är i största del berörda och fortfarande påverkade av det som hände, precis som Enrique som blir upprörd över att prata om en farfar han aldrig fick lära känna...
Nu har jag hunnit komma hem till Sverige igen - hann bara spara inlägget och inte pulicera det innan datorn krånglade... Hade tänkt berätta om min vän Mauri Riani och någonting intressant han avslöjade för mig under ett samtal på stranden i La Paloma, men det får bli i nästa inlägg - trots att jag lider av jetlag så bör jag sova nu, klockan är nämligen halv fyra och om fyra timmar måste jag upp till årets första skoldag... hasta luego.
