Sitter med laptopen i sängen och har just avslutat denna kvälls hårslitande... Jag är expert på att göra allt i sista minuten - min utställning av reportaget har vernissage imorn - och jag har känt mig som en galen professor de senaste dagarna, fast med lägre IQ...
Bilderna står printade och färdigmonterade på Punkt Medis, redo för hängning. Ikväll har jag limmat bildtexter på kartong, självklart skulle någonting bli fel, och på två av texterna hade jag glömt sudda ut mina kladdfel... och har haft mest hårslitande med vad man ska skriva om sig själv - vad vill folk veta? Min mamma har försökt få mig att skriva någonting i stil med en kontakt annons med hela raddan av hobbys och sysselsättningar jag har haft för mig - har jag berättat att jag deltog i karnavalen i Artigas 2007...? (sydde "hela" dressen o allt...) det kanske man vill veta... eller? Nä, det fick bli en sammanfattning av min bakgrund och processen med projektet..
Hur som helst så kom jag på att jag visst har glömt att återkomma till min vän Mauri Riani som är tredje generationen av en traditionell militärfamilij i Artigas. Med tanke på allt jag har skrivit om hur många uruguayanska ungdomar vet så lite om sin historia så bara måste jag berätta den här lilla solskenshistorien...
En kväll i början av januari sitter vi på stranden i La Paloma och Mauri berättar för mig...
"Jag har ingen bra kontakt med min familj - ända sen jag var liten har jag varit helt olik från dem. Som du kanske vet så är min släkt en traditionell militärfamilj - min farfar var en av generalerna under diktaturen och var nog inblandad i en hel del hemska saker. Mina föräldrar stöttar fullständigt sina föräldrars handlingar och militärdiktaturen. Jag har alltid haft andra åsikter och har länge stöttat Frente Amplio (vänsterkoalitionen). Har alltid känt mig som en främling i familjen på grund av det, för mig avsaknar de helt enkelt all moral och humanitet om de tänker och tycker så..."
Mauri är en av de mest intelligenta personerna, i min ålder, som jag har mött och det är både svårt och fascinerande att tänka sig in i hans situation och hur han ändå har lyckats skapa sig en egen verklighets uppfattning och andra värderingar trots den extrema högerpolitiska traditionen i hans familj...
En annan sak jag har gått och tänkt på de senaste dagarna var någonting som en informationsansvarig på Mångkulturellcentrum i Botkyrka (var där för någon vecka sen för att visa prover på utställningen och ska ställa ut där i höst) frågade mig...
"jaha... Uruguay? men det var väl fler personer som fängslades i Argentina och Chile?" - Jo, det hade hon ju alldeles rätt i, en cirka 30 000 i Argentina som försvann/mördades... men innebär det att det är mindre viktigt vad som hände i Uruguay?
Det är hemskt med hur vana vi har blivit vid mänskligt våld och ondska - ibland känns det som att det inte räknas förrän det är ett folkmord... och att Uruguay är mindre uppmärksammat än sina grannar tycker jag gör det ännu viktigare att berätta om. Att tortyr blev så förekommande under diktaturens år att personerna jag träffade i höstas pratade om det precis som att det kunde hända vem som helst var i alla fall för mig helt bisarrt!
Bilderna står printade och färdigmonterade på Punkt Medis, redo för hängning. Ikväll har jag limmat bildtexter på kartong, självklart skulle någonting bli fel, och på två av texterna hade jag glömt sudda ut mina kladdfel... och har haft mest hårslitande med vad man ska skriva om sig själv - vad vill folk veta? Min mamma har försökt få mig att skriva någonting i stil med en kontakt annons med hela raddan av hobbys och sysselsättningar jag har haft för mig - har jag berättat att jag deltog i karnavalen i Artigas 2007...? (sydde "hela" dressen o allt...) det kanske man vill veta... eller? Nä, det fick bli en sammanfattning av min bakgrund och processen med projektet..
Hur som helst så kom jag på att jag visst har glömt att återkomma till min vän Mauri Riani som är tredje generationen av en traditionell militärfamilij i Artigas. Med tanke på allt jag har skrivit om hur många uruguayanska ungdomar vet så lite om sin historia så bara måste jag berätta den här lilla solskenshistorien...
En kväll i början av januari sitter vi på stranden i La Paloma och Mauri berättar för mig...
"Jag har ingen bra kontakt med min familj - ända sen jag var liten har jag varit helt olik från dem. Som du kanske vet så är min släkt en traditionell militärfamilj - min farfar var en av generalerna under diktaturen och var nog inblandad i en hel del hemska saker. Mina föräldrar stöttar fullständigt sina föräldrars handlingar och militärdiktaturen. Jag har alltid haft andra åsikter och har länge stöttat Frente Amplio (vänsterkoalitionen). Har alltid känt mig som en främling i familjen på grund av det, för mig avsaknar de helt enkelt all moral och humanitet om de tänker och tycker så..."
Mauri är en av de mest intelligenta personerna, i min ålder, som jag har mött och det är både svårt och fascinerande att tänka sig in i hans situation och hur han ändå har lyckats skapa sig en egen verklighets uppfattning och andra värderingar trots den extrema högerpolitiska traditionen i hans familj...
En annan sak jag har gått och tänkt på de senaste dagarna var någonting som en informationsansvarig på Mångkulturellcentrum i Botkyrka (var där för någon vecka sen för att visa prover på utställningen och ska ställa ut där i höst) frågade mig...
"jaha... Uruguay? men det var väl fler personer som fängslades i Argentina och Chile?" - Jo, det hade hon ju alldeles rätt i, en cirka 30 000 i Argentina som försvann/mördades... men innebär det att det är mindre viktigt vad som hände i Uruguay?
Det är hemskt med hur vana vi har blivit vid mänskligt våld och ondska - ibland känns det som att det inte räknas förrän det är ett folkmord... och att Uruguay är mindre uppmärksammat än sina grannar tycker jag gör det ännu viktigare att berätta om. Att tortyr blev så förekommande under diktaturens år att personerna jag träffade i höstas pratade om det precis som att det kunde hända vem som helst var i alla fall för mig helt bisarrt!
