En blondin i Uruguay

Den 15 augusti 2007 lämnade jag Arlanda för att flyga över atlanten och komma till en okänd familj, som jag skulle börja att älska bara några veckor senare. Jag åkte som utbytesstudent med organisationen YFU (youth for understanding) och bodde hos värdfamiljen Franco Bodeant längst norrut i landet på gränsen till Brasilien, i staden Artigas, som många gånger inte ens är utmärkt på kartan. Under 11 månader kom jag att älska Uruguay och dess befolkning - som alltid är villiga att hjälpa och tar sig tid till att småprata. Sena kvällar med diskussioner

över en maté (en traditionell te-liknande dryck) tillsammans med mina föräldrar lärde mig mycket om landet men inte tillräckligt...

När jag kom hem till Sverige igen den 12 Juli 2008 var det svåraste jag gått igenom hittills, att anpassa sig till sitt "gamla" liv igen, jag visste inte vad som var jag längre, och det tog nog ett halvår innan jag kände mig fullt "anpassad" igen, vad det nu innebär... hur det måste kännas att fly till ett okänt land och inte veta om man någonsin kan återvända till sitt gamla liv och identitet kan jag inte föreställa mig...

Någon gång i februari det här året bestämde jag mig för att göra ett projektarbete om banden mellan Sverige och Uruguay för att skriva en reportagebok med intervjuer av människor som har slitits mellan två kulturer. Jag ville läsa på mer om Uruguays historia, för att få perspektiv på det jag hade hört nämnas i samtal då och då. Till min besvikelse, men inte stora förvåning, fanns det fattigt med litteratur om Uruguay t.o.m. på Stockholms stor stadsbibliotek, i alla fall på svenska - och den som var på spanska var så gammal att den fick plockas upp från magasinet.

Den 4 maj skickade jag mail till ett par Uruguayanska fotografer för att söka praktikplats för höstens praktikperiod. Jag fick svar av Ramiro Ozer Ami, Daniel Machado och Agustín Frenández som alla visade överraskande stort engagemang för att hjälpa mig i mitt projekt. Agustín kunde även sätta mig i arbete med en organisation (el grupo Ser) under praktikperioden och efter flera samtal via chatt med honom fick jag tips om gruppen "Niños nacidos en cautiviero". Därifrån har mitt projektarbete tagit en ny inrikting: innan jag åker till Uruguay i slutet på oktober ska jag söka upp personer som flydde från diktaturen till Sverige och spåra upp personer som satt i fängelse under diktaturen - för att göra intervjuer med de som fortfarande bor kvar i Sverige. Sen, i Uruguay är det min tanke att göra personporträtt av ett par utvalda personer som föddes i fångenskap, och ställa berättelsen om deras livsöden mot liknande personportätt av Uruguayaner som föddes i Sverige under ungefär samma period (1970-1985) av föräldrar som lyckades fly tidigare undan diktaturen. På det här sättet hoppas jag själv få en inblick i det som har format Uruguay till vad det är idag, svaren som jag inte har kunnat hitta i någon bok, och sen sprida berättelserna vidare med en reportagebok och fotoutställning - där jag även har tänkt presentera arbetet med en filmivisning av utvalda intevjuer och annan dokumentation.

Idag ska jag till Stockholms stadsbibliotek för att gräva ner mig i Stora Fondboken - bara namnet ger mig onda aningar...

På en buss i Montevideo

Hur allt startade...
En sommardag i Montevideo, kanske var det ungefär den 8 december, 2007 (tre månader sen jag landade på flygplatsen Carrasco) kliver jag på en buss i Montevideo. Busschauffören småpratar och när jag berättar att jag kommer från Sverige skriver han någonting på en gammal biljett och räcker mig pappret. OLOF - PALME. Så står det på lappen. "Bra man den där Palme, det var CIA som dödade honom"...
En sensommardag i mars 2008 ska jag ta bussen från Artigas till Rivera, rutten går genom Brasilien. Jag noterar att bolaget heter "Nystrom" och tänker att det måste vara startad av en invandrad svensk. I likhet med alla jag möter frågar mig kassörskan, som jag köper min biljett av, vart jag kommer ifrån och jag svarar Sverige. Då får jag veta att visst, ägaren av företaget hade flyttat till Sverige och gift sig med en svenska för att sen återvända till Uruguay.
Flera liknande sammanträffande stötte jag på under hela året som utbytesstudent och alltid träffade jag människor som hade släktingar, fastrar, kusiner som var från eller hade bott i Sverige. De flesta hade flytt undan diktaturen (1973-1985) och Sverige var det mest invandrarvänliga landet i Europa, för de som inte tog sig till Spanien. Där hade de sedan blivit kvar och skaffat barn, eller återvänt, som Nystrom.
När jag kom hem till Sverige öppnades en ny dörr för mig, till den sydamerikansk/svenska kulturen och trots att Uruguay och Sverige är väldigt olika, såg jag en del likheter mellan länderna, framförallt vad som invandrare och emigranter har fört med sig. Ofta när jag har pratat om mitt utbytesår har jag fått frågan "Men varför Uruguay? Var ligger det?" men också träffat på många som har någon slags koppling till landet och det var då jag fick idén att göra ett projektarbete om banden mellan Sverige och Uruguay och genom den här bloggen tänker jag berätta hur den idén har utformat sig och vad jag har träffat på i mitt sökande.
Nu ska jag träna Capoeira med GCFA gänget i Medishuset så fortsättning följer...