En kavaj en historia

I fredags(ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen av bloggen, datorn har en benägenhet att komplicera mer än att underlätta min vardag...)tillbringade jag ännu en eftermiddag med El grupo SER på sjukhuset Pereira Rossel och för varje dag blir jag än mer medveten om vad deras närvaro och aktiviteter gör för barnen på sjukhuset.

På väg hemåt har jag fortfarande tankarna hos den 6-åriga pojken som överlevt en trafikolycka.... när jag inser att en del av 18 de Julio (Montevideos huvudgata) är delvis avspärrad med ett staket bakom vilket ett femtiotal kravall poliser står avvaktande med likgiltiga miner.

Avspärrningen utgör ett antal hus utmed gatan, och varav ett har arméns emblem. Strax därpå får jag veta av damen bredvid mig att det

är en vänsterorganisation som ska ha en demonstration mot amnestilagen. Jag förstår inte riktigt syftet med att hålla en manifestation när folkomröstningen redan är avslutad men jag stannar kvar för att se vad som händer och är redo med kameran. Jag följer med demonstrationståget fram till plaza Cagancha/även kallad Libertad(frihet) och tar kort på rörelsen.

Precis när jag lägger ner kameran hör jag någon ropa mitt namn och jag vänder mig om för att möta Agustin Fernandez, fotografen som jag praktiserar med. Han är inte där för att fotografera, är på väg till en pub med ett par vänner, och säger att manifestationen är inte särskilt organiserad (och jag fick svar på varför det inte var så många deltagare och mitt antagande att många gick med bara för att vråla, däribland de som promenerade med en liter Pilsen i handen). Han säger att de flesta med förvunna familjemedlemmar inte heller stödjer manifestationen.

I lördags hade jag mitt andra möte med Martín i hans lägenhet. Återigen delade vi en mate men lämnade den här gången amnestilagen åt sidan för att prata om hans barndom. Hans pappa är en av de försvunna, år 1974 fördes han bort av militären men därefter vet familjen inget om var hans kropp vilar. De personer som benämns som "försvunna" blev med stor sannolikhet avrättade av militärer, men benämns som försvunna eftersom deras kroppar aldrig har kunnat återfinnas. Martín berättar att han har gjort egna undersökningar om sin pappa. Amnestilagen hindrar honom från att ta del av informationen som armén förmodligen har om var och när han begravdes men från sin pappas kamrater har han fått berättat för sig lite om hur hans pappa var. Han vet till exempel att hans pappa tyckte om att spela gitarr..

För Martín har det inte så stor betydelse att de ansvariga för hans pappas död straffas; "det kanske är lite starkt att säga så, men vad jag menar är att det som har betydelse för mig är att lära känna vem min pappa var och vad som hände med honom". Det sista han vet om sin pappa är att kamrater i cellerna intill hörde honom skrika "jag är från Salto, jag har en son" innan han fördes bort. I cellen förblev en hög med kläder, varav en kavaj som hans cellkamrat bad om tillåtelse att få använda eftersom han frös. Den kavajen har kamraten sen dess bevarat under alla år och för ca 6 år sedan lämnade han den åter till Martín efter att kamratens son hade hört Martín prata på en minnesdag för de försvunna. Martín tar fram kavajen, som han har förvarad i emballage i sin garderob, och håller upp den framför mig. Den är välbevarad och inte trasig någonstans, men färgen är mattad brun och tygets kvalité avslöjar att den bär på en lång historia. En historia som jag inte ens vill föreställa mig och när jag tittar på kavajen känns det som att jag har ett skelett framför mig... Det var en väldigt stark upplevelse och jag förstår att kavajen betyder mycket mer för Martín än något annat arvegods.