Ett land utan kollektivt medvetande

Igår mötte jag R för första gången i hans lägenhet och han bjöd mig på äkta bryggkaffe (lycka, efter att ha konsumerat snabbkaffe dagarna i ända).

Efter att ha bott i Sverige under största delen av sin barndom flyttade han tillbaka till Uruguay vid 23 års ålder och därför kunde vi blanda svenska och spanska om vartannat under samtalet, vilket både underlättade och förvirrade en aning! Under två timmar fick jag många frågetecken om det Uruguayanska samhället uppklarade. Eftersom R återvände till Uruguay vid vuxen ålder kan han se på samhället ur ett bredare perspektiv och prata om ämnen som andra Uruguayaner inte vill beröra. Han säger till exempel att han skäms över ignoransen och latheten som finns bland de Uruguayanska medborgarna, som inte vill ta ansvar för vad som hänt i det förflutna eller anstränga sig för att förbättra sin levnadsstandard:

"Det finns inget kollektivt medvetande, folket saknar stolhet över sitt land. Uruguays storhetstid var under 50-talet, människor pratar fortfarande om när Uruguay vann mot Brasilien i världsmästerskapet i fotboll, det var för 60 år sedan! Jag brukar säga att det var ett misstag att vinna den matchen för människor blickar fortfarande tillbaka på den här perioden i historien och då är det som de fortsätter stirra in i en vägg - man säger att `det här landet har gått utför de senaste femtio åren´ (éste paìs está como el culo hace 50 años). För femtio år sen var Uruguay egentligen ett rikt land på grund av att världen befann sig i krig och det här landet sålde mat till hela världen... så samtidigt är det tvetydigt varför ekonomin gick så bra - kanske måste det komma ännu ett världskrig för att Uruguay åter ska bli rikt igen?!"

I torsdags träffade jag också M - han och R är två väldigt intressanta och sympatiska personer men som med så liknande förflutna har haft väldigt olika förutsättningar i livet och olika inställningar till sin historia. På grund av att R växte upp i Sverige har han kunnat distansera sig från sitt förflutna och han har aldrig sett på sig själv som ett offer utan började först 2007(då gruppen "Niños nacidos en cautivierio" förenades för första gången) ta reda på mer om vad som hade hänt honom som bäbis. M däremot har hela livet burit på tyngden av det förflutna och stora delar av sitt vuxna liv har han ägnat åt att försöka ta reda på vem hans pappa var, hans pappa som var en av de som "försvann" och som han aldrig fick lära känna.

Angående La ley de Caducidad (amnestilagen) säger de bland annat så här:

M: - Det finns ingen lag som kan säga åt mig att sluta söka svar till vad som hände med min pappa! Att annuleringen inte gick igenom i folkomröstningen gjorde mig väldigt ledsen eftersom vi aldrig kan få tillbaka alla dessa år som lagen har existerat, men vi kan röra oss framåt och klara upp tvivel som hindrar oss från att berätta vår historia.

R: - Lagen representerar för mig en avsaknad av att vilja vara ett land, avsaknad av mod för att klara upp vad som hände och fortsätta framåt. Till viss del önskar jag att lagen upphävs bara för att slippa påminnas om det som hänt, för att kunna lämna det bakom mig.