Den 20 september satt jag på Södra teaterns kägelbana och lyssnade till ett samtal om författare i exil med Ana Valdés och Carlos Aguilera. Bland annat så diskuterade de kring frågan om verkets tillhörighet, i födelselandet eller där man är verksam? Ana svarade med att ifrågasätta vår beslutsamhet att alltid finna alltings ursprung;
"Mina förfäder immigrerade till Uruguay från Italien, jag flydde till Sverige -78 och är idag verksam stor del i Palestina, jag tror inte på kartor... Vi söder om Rio de la Plata har vårt ursprung på de båtar som förde oss över Atlanten!"
När samtalet var slut skyndade jag mig upp från stolen och banade mig fram till Ana, en aning nervös och ganska osäker presenterade jag mig och hade hoppats på att få berätta om mitt projekt och be om en intervju. Ana var stressad eftersom nästa föredrag skulle börja inom ett par minuter och jag hann inte säga mycket, men jag gick åtminstone därifrån med hennes mailadress och ett par dagar senare hade vi bestämt möte för en intervju i hennes hem.
Jag kom hem till Ana i söndags. Hade med mig filmkamera och tyckte att jag var väldigt väl förberedd för intervjun. Frågorna hade jag skrivit ned utifrån vad hon berättar om sin tid i fängelse i hennes senaste bok "Er tid skall komma".
Efter några trevande inledande frågor var jag helt lost och insåg att det här gick ju inte alls nå bra, här satt jag och bara repeterade vad jag hade läst om i hennes bok och fumlade mig in på personliga frågor om hennes upplevelse av fängelsetiden- jag var ute på hal is! Det var det här som jag har oroat mig för i flera veckor - här kommer jag en 19årig rookie och har ingen aning om hur jag ska gå tillväga... Som tur var hann Ana stoppa mig och frågade "Vad vill du veta egentligen? Det här kan du ju läsa om i min bok".
Jag blev lite förlägen, och, nä, ja, jag visste ju inte riktigt, jag ville väl få en uppfattning om vad som hände under diktaturen - men hon hade rätt, jag hade varit otaktisk och inte tänkt på att hon med sin bok både velat öppna och avsluta ett kapitel i sitt liv och inte någonting hon ville diskutera som hastigast under en en-timmas intervju...
Istället ledde hon in mig på de mer politiska frågorna vilka ju var det mest värdefulla med intervjun. Jag fick veta mer om Tupamaros, gerrillan som Ana blev en medlem och på grund av det blev hon fängslad 1972. Tupamaros var en politisk rörelse som trodde på revolution med hjälp av våld (inspirerade som de var av Fidel Castros kupp på Cuba) och som hade startats av missnöjda arbetare från sockerfälten i Artigas. Ett missnöje som grundade sig i förtrycket från markägarna - fortfarande idag sägs det att Uruguays markägor tillör cirka 500 familjer bland Uruguays 3 milj invånare, vilket koncentrerar landets rikedomar till en "elit".
Plan Condor berättade Ana också om, ett samarbete mellan de militära underrättelsetjänsten i Brazilien, Chile, Uruguay, Argentina, Bolivia (och senare även Ecuador och Peru) för att bekämpa kommunistiska/socialistiska rörelser och influenser i samhället - ett samarbete som stöttades av USA och där CIA var inblandade i krigsföringen mot kommunismen. Sammarbetet möjliggjorde för militärjuntorna att utbyta information mellan länderna för att spåra politiska flyktingar bortom landsgränserna och under 70- och 80 talen kidnappades och mördades uppåt 30,000 personer. I Paraguay fann man 1995 dolda dokument om Plan Condor, det s.k. "Archive of terror", bl.a. anteckningar om tortyrmetoder som testades på fångar - vilka har jämförts med metoder som användes under Bush’s administration i "kriget mot terrorismen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar