Uruguayaner har tid och svenskar har pengar - dags att byta lite?

Foto: Jorge Serrandell

Nu har det gått 5 dagar sedan jag kom hem från min senaste vistelse i Uruguay. Innan jag åkte var min tanke att jag skulle återuppliva den här bloggen och skriva processen på nätet den här gången - det som jag annars antecknar i min lilla anteckningsbok som har varit med mig sen starten 2009.

Nu blir det ju så att de gånger man får de där tankarna eller vet precis vad man ska skriva så är det medan man lyssnar, ser, fotar, äter eller gör någonting annat (anteckningsboken känns alltid lättare att släpa med sig än datorn) och sen känns det inte som det viktigaste att stänga in sig vid datorn när man sen bör spendera tiden diskuterandes och utforskande.
För det är så jag har undersökt samhället den här gången.
Jag försökte mig på att återuppta intervjuer från 2009 och fastnade ett tag i att planera om jag skulle kontakta självaste Mota eller andra inflytelserika personer (Mariana Mota är en domare som det har debatterats mycket om i Uruguay på senaste, för att hon har haft på sitt bord majoriteten av alla utredningar relaterade till försvinnanden och brott mot MR under diktaturen). Sen gav jag mig själv en mental örfil och sa "skärp dig Kiki, du är ingen journalist eller utredare och det du gör nu är inte längre ett reportage om diktaturens barn, det reportaget tog slut 2009, du är fotograf och berättare och det här projektet börjar handla mer och mer om dig själv" - ja, för så är det, jag åkte till Uruguay för att "avsluta" reportaget, ha tid att skriva ned intervjuer och mina tankar men när jag väl var där så blev jag presenterad med nya uppslag och nya händelser som satte igång min nyfikenhet och gjorde det helt omöjligt att stänga in sig på ett rum med datorn (vet inte hur jag hade tänkt där?!).

Jag bestämde mig i november, spenderade hela lönen på en enkelbiljett och flyttade hem, jobbade som en toka på Espresso House för att få ihop pengar till resan, fick stöd av min mamma, behövde inte betala hyra hemma och hon hjälpte mig också att betala min hemresa. Projektet var bara en del av resan då jag främst var otålig över att åka eftersom jag hade lovat min värdsyster Aline att komma tillbaka till hennes 15års dag - min värdfamilj i Uruguay är lika viktig för mig som min familj hemma i Sverige, för vad de erbjöd mig under ett år som deras dotter och vad de har lärt mig om relationer och livet i stort.

Första månaden (6-24 februari) tillbringade jag med familjen i Artigas, försökte jobba efter några dagar, men gav upp försöket då jag insåg hur idiotiskt det var av mig att sitta framför datorn när jag träffar dem.. ja när? Nu senast hade det gått 3 år, nästa gång vet jag inte när det blir. Att vara i stunden är så viktigt. Just därför har jag lärt mig att planera mer efter den här resan, planera och skriva ned vad jag vill göra för att sen kunna vara i stunden och inte ha tankarna på annat håll. Gör lite att jag ibland känner mig som en senildement när någon frågar om något jag själv har tagit initiativ till och jag måste titta i mitt block för att minnas vad jag tänkte.
Jag tog med Aline till kusten och vi stannade en vecka i fiskarbyn och naturreservatet Cabo Polonio (som grundades av förlista grekiska sjömän för 200-300 år sedan) där jag förlorade mig helt i lugnet och  vardagen av att njuta av havets ljud, samtal, musik och matlagning utan möjlighet till uppkoppling och snål tillgång på el, då den enda energikällan var solen. Även Aline njöt till slut av att inte kunna facebooka. "Jag har försökt sluta flera gånger" sa hon. Under min tid i Artigas, då hon var på sommarlov, vaknade hon ett-två för lunch, tog siesta och vaknade bara för att sitta vid facebook och chatta, ibland fram till fyra på morgonen.
Efter lugnet i Cabo Polonio flyttade jag och min andra syster, Camila 21år, in i en lägenhet nära Palacio Legislativo i Montevideo. Nu skulle jag börja jobba. "Vem får du betalt av?" frågar alla när jag säger att jag jobbar - svar: ingen. Jag är en uppstartande frilans fotograf/skribent och just det här projektet har varit mitt hjärteprojekt sedan gymnasiet, så när jag påbörjade det visste jag inte hur man utförde ett reportage ifråga om research osv och mitt mål var dessutom "bara" att lära mig mer om samhället och sedan göra ett fotoreportage av det för skolan - därav känner jag att jag saknar erfarenhet och mycket kunskap just om politik/ekonomi/juridik osv för att kunna skriva ett fullvärdigt reportage.
Innan resan hörde jag av mig till några tidningar och organisationer som bl.a. Latinamerikagrupperna och Folk i bild, de var intresserade av en artikel om "barnen" men kunde inte erbjuda någon ersättning.
Jag sa att jag skulle göra det i alla fall, eftersom jag vill sprida de historier jag har fått berättade för mig, men då hade jag inte planerat att stöta in i kuratorn på Museo de la Memoria i Montevideo. Kuratorn Natalia Fabre som berättade för mig att de ska göra en utställning just om barn under diktaturen, nu i augusti 2013, och att de gärna tog del av mitt reportage. Det slutade med att jag tillbringade de flesta dagarna på museet i Montevideo, med världens långsammaste internet uppkoppling (men desto mer kunniga personer att tala med), och började planera för att ställa ut mitt fotoreportage "diktaturens barn" där - i Uruguay. Nu tar bearbetningen av texterna till spanska största delen av min tid och tyvärr måste jag nog välja bort en obetald artikel...

Under hela mars befann jag mig lite i limbo i, eftersom jag hade skrivit reportaget för en svensk publik, riktad mot de som inte känner till någonting om Uruguay, så insåg jag hur mycket mer jag var tvungen att veta för att kunna förklara Uruguays historia för uruguayaner... där är ett fel jag gör ofta, att jag tror inte det jag har gjort är tillräckligt. Självklart ska jag inte förklara historien, det formella finns det bättre lämpade personer som kan ta sig an att sprida kunskapen vidare, mitt syfte är att skapa ett intresse för historien, berätta om personerna bakom siffrorna och utredningarna, vad känner de idag? Hur ser de på samhället?


Varför är det så viktigt för mig att fortsätta med ett f.d. skolprojekt?
Lustigt nog är liknande fråga jag får jämnt i Uruguay denna:
Varför valde du ett så tungt ämne som diktaturen?

Svaret är detsamma för båda frågor:
För att projektet inte handlar om diktaturen, det handlar om hur viktigt det är att inte glömma vår historia och prata om den utanför historieböckerna, för att inte gå miste om de där personliga erfarenheterna som aldrig kommer skrivas i en formell text och reflektera över vad det säger om oss och vårt samhälle.

Reportaget "Diktaturens barn" började jag med frågeställningarna:
Vad hände med barnen som föddes i politisk fångenskap?
och
Hur var det för uruguayanska flyktingar att komma till Sverige på 70-talet?



Utöver de fyra porträtten av (vuxna)barn till f.d. politiska fångar har jag intervjuat/diskuterat med f.d. tupamaromedlemmar, exilierade uruguayaner i Sverige, mödrar, fädrar, barnbarn, Frente Amplistas (vänster), Colorados(höger), Blancos (typ folkpartiet extrem- som sagt är jag inte tillräckligt bevandrad i den latinamerikanska politiken för en mer exakt förklaring), en exilsvensk i Uruguay, en journalist, en sjuksköterska från landsbygden mfl. Det är en salig blandning av influenser och olika förutsättningar men någonstans har vi en gemensam historia - med flyktingarna har det uruguayanska samhället vävts samman med det svenska och det är väldigt intressant att höra vilka åsikter som föds när man har erfarenhet av ett land och vågar se samhället utifrån.


Som jag sa, så har mitt projekt egentligen alltid handlat om "mig själv", med det menar jag min erfarenhet av Uruguay. Reportaget "diktaturens barn" är en del för sig och det slutförde jag med min utställning 2010 men mitt projekt började med en vilja att lära mig mer om historien och min tanke var också att sammanställa en reportagebok om vad jag såg och vilka reaktioner jag fick från vänner och bekanta i Uruguay när jag berättade om vad mitt reportage handlade om.
Jag hade 3 månader på mig innan det var dags att tänka på studenten och efter en månads tågluffande var det dags att börja jobba för att försörja sig. Som ni kan se längre ner på bloggen så levde utställningen sitt eget liv ett tag men projektet stängde jag mentalt 2011 när jag insåg att jag inte kunde fokusera på att skriva samtidigt som jag var tvungen att tänka på pengar.. för att nu öppnas i ett kaosartat tillstånd, februari 2013, då alla de där frågorna och tankarna väcktes till liv igen (Vad är viktigast, rättvisa eller förlåtelse? Upprepar sig Sveriges historia av främlingsfientlighet? och vad hände med solidariteten?)

Tyvärr är det lätt att komma på villospår, men de 3 veckor som jag nu har "virrat" runt i Montevideo, pratat lösryckt med den ena och den andra om diktaturen, om Chavez, om Mujica, Mota och den ökade osäkerheten i staden har nog lärt mig mer än att sitta instängd med en historiebok och det känns viktigt att skriva ned alla historier och åsikter jag har samlat på mig för jag vet att det berör många fler än bara mig själv och de jag har intervjuat.


Boken jag vill sammanställa kommer debattera och filosofera om det svenska och uruguayanska samhället, frågor som väcks utifrån historierna från "barn" av diktaturen, både de som föddes i fångenskap men även andra uruguayaner och svenskar med en relation till diktaturen.
Jag kommer bygga upp boken som en tidslinje med mina anteckningar, blogginlägg, illustrerande bilder och sedan ett mittuppslag med intervjuerna med Rodrigo, Paloma, Martin och Amaral - projektets kärna. Avslutningsvis en komplettering med utdrag ur intervjuer och bilder från mitt senaste besök i Uruguay och hur fel jag hade om Uruguay när jag först anlände till landet hösten 2007. 


Mitt problem nu är "bara" att hitta finansiärer för att sammanställa projektet. Jag är en sån där multitaskande yngling som försöker starta upp som fotograf, ta körkort för att kunna söka in på filmskola och samtidigt sitter i två styrelser med ansvar för ungdomsverksamhet/marknadsföring för Sveriges skutor (ännu en sysselsättning som inte genererar mycket pengar men som bidrar med mycket annat, livserfarenhet och utbyte av kunskap...).

Tänkte idag på att vad Rodrigo kommenterade om att många uruguayaner saknar solidaritet pga att de inte har förståelse för "familjernas" behov och rättighet att få veta vad som hände deras anhöriga och göra upp med historien. Personligen har jag har sett att man i Uruguay tar hand om varandra på ett helt annat sätt än här i Sverige, kanske inte lika mycket i Montevideo (som också är huvudstaden) - där jag "växte upp" i mitt Uruguay som utbytesstudent var längst norrut, i landets fattigaste delstat Artigas. Och kanske kan man säga att uruguayanska samhället i stort nog inte delar en lika nationell känsla för att kämpa för andras rätt och inte enbart sina egna rättigheter, som i Sverige - men kanske är det vad som händer med "avancerade" länder, när man löser problemen i sitt eget land börjar man engagera sig för andra, tills man har glömt bort sina egna och återigen låter klyftorna växa?

Generellt tror jag att uruguayare är mer villiga att ge av sin tid och svenskar mer villiga att ge av sina pengar - för oss i Sverige är det mer dyrbart att ge av vår tid än att ge pengar till någon annan som löser problemet, eftersom vi gärna stöttar goda ändamål. 
Vad säger det om oss?